unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Ytterligheterna stärks av maktspelet

Det ologiska är det logiska. Maktspelet bakom Januariöverenskommelsen tvingar fram mer maktspel.
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Det är något historiskt unikt när Vänsterpartiet talar om att fälla en som det heter på partiets språk ”arbetarregering”. Socialdemokraterna är enligt samma språk klassförrädare medan de borgerliga partierna är klassfienderna.

Januariöverenskommelsen ger Sjöstedt än mer inflytande.
Januariöverenskommelsen ger Sjöstedt än mer inflytande.
Foto: Pontus Lundahl/TT

Och det kan ses som ett rekord i politiska paradoxer när Vänsterpartiet hotar att fälla en S-ledd regering tillsammans med sina historiska huvudmotståndare i borgerlighetens center-höger partier. Möjligen överträffas den bristande logiken av att Moderaterna och Kristdemokraterna egentligen också vill se en förändring av lagar kring arbetsrätten som de därmed inte skulle kunna rösta igenom.

Sakpolitiskt ska det dock noteras att för Centerpartiet med dess kopplingar till jordbruk och småföretag är arbetsrätten särskilt viktig. Moderaterna har historiskt banden till näringslivets organisationer som också är de kollektivavtalsslutande parterna. Kristdemokraterna har å sin sida inte samma fackföreningskritiska tradition som de liberala partierna. Liberalerna har själva inte småföretagare och jordbrukare som väljare. Det förslag som ligger på bordet rör också främst småföretag, medan industrins företrädare inte är lika entusiastiska.

Men denna ”tävling i motsägelser” inleddes med Januariöverenskommelsen som ingicks av partier med den gemensamma nämnaren att de var emot ett annat parti. Motsägelse två var att det parti som man tog avstånd från också utgör parlamentariskt underlag för bärande delar av Januariöverenskommelsens innehåll. En tredje motsägelse är att ett parti som Januaripartierna skulle ta avstånd ifrån, Vänsterpartiet, i själva verket är en ständig parlamentarisk förutsättning för att Stefan Löfven ska kunna regera vidare. Och numera är en fjärde motsägelse att ett parti, Liberalerna, styrs av en ledning som känner sig helt obekväm inom januarisamarbetet.

Det kan också lägga till att regeringen stundtals verkar glömma bort parlamentarismens grundläggande regel; att en regering nämligen alltid måste tolereras av riksdagen. När hot om misstroendeomröstning hörs anklagar regeringsföreträdarna ironiskt nog oppositionen för maktspel. Men redan när Januariöverenskommelsen presenterades framgick det att riksdagens stöd för regeringssamarbetet var instabilt och villkorat.

Detta maktspel har stärkt de ytterkantspartier som Januariöverenskommelsen skulle försvaga. Det är den stora motsägelsen.

Ulf Kristersson förefaller ha varit kluven till att fälla regeringen. Mycket talar för att Löfven återvänder om han först får avgå. En tanke är annars att Löfven ska tillmötesgå Vänsterpartiet om arbetsrätten för att få sitta kvar vilket skulle tvinga Centern och Liberalerna att lämna Januarisamarbetet. En rimligare spekulation är att Löfven kommer med ett annat kompromissförslag som får Jonas Sjöstedt att inte ställa sig bakom en misstroendevotum och som Centerpartiet och Liberalerna till slut accepterar för att ”ta ansvar”.

Men om Kristersson inte hade sagt sig vilja fälla regeringen är det Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson som framstått som ministärens och huvudmotståndare. Som den handlingskraftige. Hans ställning hade stärkts åtskilligt just när Moderaterna i de flesta opinionsundersökningar passerat Sverigedemokraterna och åter etablerat sig som riksdagens största parti.

Maktspelet gynnar således två spelare; Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.

Det var väl ändå inte det som var meningen?