Yrvaken debatt om långtidsbudgeten
Gemensamt återhämtningspaket, EU-upplåning och höjt tak och utökade grunder för medlemsländernas avgifter. Det är några delar av det förslag riksdagen förväntas rösta igenom idag (24/3). Eftersom en överenskommelse om framtida EU-medel slöts redan under EU-toppmötet i juli förra året med stöd i EU-nämnden ser partierna voteringen som en formalitet.
Även om kritiken är sen kan den på befogade grunder härledas till en inrikes diskussion som inte varit uttömmande då överenskommelsen förhandlades. Frågan flög under radarn och många hängde inte med i vad Sverige skrev under. När insikterna nu kommit bör inte diskussionen tystas.
Istället behöver vi backa bandet. Bland de motiv som Moderaterna och Kristdemokraterna då hade för att släppa igenom förslaget förra året finns skäl för oro. Det är nämligen rädsla mer än partiernas lovade EU-politik som verkar styra.
I partiernas särskilda yttrande till Finansutskottets betänkande skrivs att ett nej från dem förra året skulle ha omöjliggjort överenskommelsen. Alla medlemsländer behöver godkänna förslaget i enlighet med sina egna konstitutionella regler, annars faller det. Samtidigt är partierna i sin reservation tydliga med att de anser att förslaget är negativt ur flera olika aspekter.
Man menar också att ett motsättande skulle ”störta hela EU-samarbetet in i en djup kris med oöverskådliga konsekvenser”. Formuleringen låter onekligen dramatisk, och visar på ett stigma kring att säga nej och en press att säga ja.
Andra överväganden har påverkat M:s och KD:s beslut. Ett motsättande kunde ha minskat de rabatter på Sveriges medlemsavgift som förhandlats fram. Verkligheten verkar alltså vara att EU-överenskommelsen utgör en falsk valfrihet, där man väljer mellan att betala det ena miljardbeloppet eller det andra.
En omförhandling av överenskommelsen skulle bli långdragen och besvärlig. Men att partier inte röstar enligt sin vanliga kompassnål i de forum de kan är besvärande ur ett demokratiskt perspektiv.
Kritikerna har en stark poäng summerad i frågan: vad är löften och värderingar värda i EU-arbetet om man ändå lägger sig platt i alla led för att inte vara besvärlig? Tvärtom vill väljarna se förtroendevalda som strider för det de tror på och som väljarna röstat för.
I EU-samarbetets väsen ligger att ett medlemsland ibland får kompromissa och ge efter för majoriteten. Att alltid vifta med vetorätten är inte hållbart. Men det finns även en ohållbarhet i att rösta för sådant man inte tror på och sedan avfärda efterföljande kritik. Det riskerar att påverka väljarnas förtroende.
Celicia Svärd, ny praktikant på ledarredaktionen. Celicia kommer ursprungligen från Ulricehamn i Västergötland. Hon har en masterexamen i historia från Uppsala universitet och gick Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola förra året.
