Visst får en generaldirektör äga skog
Ett av näringsminister Ibrahim Baylans allra sista samtal i uppdraget äger rum nästa i regeringskansliets lokaler. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist är nämligen uppkallad till departementet för att redogöra för den senaste tidens medierapportering om myndigheten.
Om Ibrahim Baylan som det heter med maktspråket ”inbjuder” generaldirektören för att diskutera varför han raderat mail från sin privata e-postadress bör frågan vara om inte ett telefonsamtal hade räckt.
Herman Sundqvist har nämligen strukit mail som är tjänsterelaterade från sin privata korg. De ska enligt myndigheten beröra ett forskningsprojekt och inte som det påståtts handla om uppmaningar att besvara de många sakfelen i SVT:s missriktade granskande journalistik om skogen.
Det ska då tilläggas att även mail som rör tjänsten och som skickas till en offentligt anställd är allmänna handlingar och som efter eventuell sekretessprövning kan komma att lämnas ut till exempelvis journalister. Det är särskilt allvarligt att en myndighetsföreträdare gör sig skyldig till dubbelfelet eftersom det sänder signaler till andra inom den offentliga organisationen att det är legitimt att försvåra insyn och granskning i verksamheten.
Den mer högljudda politiska kritiken mot Skogsstyrelsen riktar sig dock mot att generaldirektören själv råkar vara skogsägare. Vänsterpartiet har reflexmässigt krävt Sundqvists avgång, redan innan han kommenderats att resa från myndigheten i Jönköping till regeringskansliet i Stockholm.
Att en generaldirektör äger skog eller att en jordbruksminister driver ett mindre lantbruk kan inte jämställas med aktieinnehav eller styrelseengagemang i aktiebolag - det senare är helt uteslutet med rätta. Och det förra är för högre ämbetsmän inte ens reglerat.
Aktiekurser är känsliga för indirekt och direkt politisk påverkan. Som självverksam skogsägare är däremot Sundqvist knuten till sin mark – en mark som dessutom är öppen för alla att vandra i eller att granska hur skogsvårdslagens intentioner uppfyllts när det gäller avverkningar och naturhänsyn.
Förvaltandet kan inte jämföras med någon daytrading på börsen. Att anställda på myndigheten äger mark är inget nytt och hur tillsyn ska hanteras av anställdas skogsinnehav har tidigare också granskats av Riksrevisionen. Det kan ju tilläggas ungefär 320 000 svenskar äger skogsmark och att det inte kan diskvalificera någon från att arbeta på myndighet eller regeringskansli. Förtroendeskadligt skulle det däremot vara om tjänstepersoner ingår i styrelser för skogsbolag eller skogsägarföreningar där man förutsätts arbeta för ”bolagets bästa”.
”Generaldirektörens skogsinnehav används för att sätta bilden av en myndighet som står på industrins sida.”
Generaldirektörens skogsinnehav används för att sätta bilden av en myndighet som står på industrins sida. Granar, tallar och avlägsna mossmarker har kommit att utgöra något av kulturkrigets centrum och i den berättelse som nu sprids får myndighetens högste ämbetsman en roll som personlig intressebevakare av egen mark.
Det är inte något narrativ som speglar Skogssverige på ett korrekt sätt. Mellan näring, skogsägareföreningar och myndighet har dalgången blivit allt djupare och bredare under senare år. Myndigheten som i dagens skogspolitik har främst en rådgivande roll ansetts ha fått ett allt mer styrande uppdrag. Om skogspolitiken ska balanseras mellan näring och miljö anser skogsindustri och brukare att bevarandeintressen kommit att väga betydligt tyngre än vad andan i lagstiftningen signalerar.
Det är möjligt att Baylans besked efter mötet blir ett av de sista han ger som näringsminister. Men det är att Skogspolitikens signum, frihet under ansvar, som numera närmast betraktas som närmast ett kulturminne som kommer att bli minnet av näringsministerns relation till skogspolitiken.
