Vilhelm Moberg hade rätt om utdikningen
I Vilhelm Mobergs roman De knutna händerna berättas om bonden Adolf i Ulvaskog som säger nej till att ansluta sig till ett nyodlingsföretag. En mosse på hans ägor skulle dräneras för att skapa ny jordbruksmark.
Mot hans vilja grävs Bäckmaden ut och Alfred kan senare konstatera att den lilla sjön var uttorkad och att gräset växte uselt. Senare lyckas Adolf genom att dämma upp en gammal kvarndamm få vatten över området igen innan dammen slutligen sprängs.
Berättelsen illustrerar konflikter i lantbruket som inträffade med befolkningstillväxt och industrialisering. Men den skildrar också på typiskt Mobergskt vis betydelsen av småskalighet och decentraliserat beslutsfattande. När alla gör lika ökar också risken för att alla gör fel.
I dag är det bonden Adolf som bildligt talas lyfts fram. Priset för de de stora utdikningarna i slutet av 1800-talet och framåt ses numera på klimatnotan. Åter rapporteras det om att utdikade våtmarker släpper ut lika mycket koldioxid som den svenska biltrafiken.
Följderna av sjösänkningar och skogsdiken kan också formuleras i termer av vattenbrist och övergödning. När Erik Johan Stagnelius skrev dikten Näcken omtalades Silverbäcken på Öland som då var något av en fors.
Det var före det att sockenborna gick man ur huse för att tillsammans gräva diken.
I dag är många bäckar förvandlade till rännilar på ön. Vattenbristen på Öland beror till del på att nederbörden porlar ner till Östersjön via grävda diken istället för att stanna på ön.
Lägg därtill hur utdikningen av våtmarker har bidragit till övergödning och till att gäddors lekplatser försvunnit. Något som också påverkat för landsbygden det viktiga fritidsfisket.
Utdikningarna av skogen och sänkningen av stora sjöar som Hjälmaren skedde för att svara upp mot nya behov. De brukar också beskrivas som att de var en del av projektet att återupprätta Sverige som nation efter förlusten av Finland.
Så erbjöds bönder och markägare generösa bidrag och lån från staten under 1800-talet.
Sveriges Televisions Uppdrag granskning uppmärksammar nu hur ”regering efter regering” misslyckats i frågan om återställandet. Efter att andra redaktioner fått hård kritik av bland annat Skogsstyrelsen för faktafel och tendentiösa vinklar på program om skogen bidrar Uppdrag granskning med upplysning och fakta i ett viktigt ämne.
”Ett möjligt skäl är att det politiskt inte varit lockande att tala om att avlägset belägna skogar åter ska fuktas.”
Det är något av en gåta att frågan om återställandet av våtmarker hamnar långt ner på klimatdagordningen. Ett möjligt skäl är att det politiskt inte varit lockande att tala om att avlägset belägna skogar åter ska fuktas. Klimatdebatten har en inriktning på livsstil, på att ”ställa om” och förändra som vänder sig mot ätandet av kött eller resandet med bil. I systemskiftestänket ryms inte mossar, myrmarker och torrlagda kärr som få har någon egen uppfattning av.
Återställanden kostar och måste ske i samklang med skogsnäring och markägare i en tid när produktionen av skog av klimatskäl måste öka. Att den politiska tyngdpunkten legat på att köpa in privatägd skog istället för att återställa våtmarker med stor klimatnytta vittnar om fel inriktning på både skogs- och klimatpolitik.
