Vi har uppenbarligen förvandlats till kleptomaner

På onsdagen sammanföll två händelser på ett sätt som hade kunnat vara ironiskt, vore det inte tragiskt. Samma dag som Brå, Brottsförebyggande rådet, släppte sin rapport om de omfattande stölderna på våra museer, sker en stöld av en värdefull Strindbergtavla i Stockholm. En man marscherar helt sonika in i museet, sliter ner målningen från väggen och marscherar ut igen. Konstverket är värt uppåt tio miljoner.

Denna stöld är bara en i en lång rad av tillgrepp av svenska kulturföremål som skett under senare år. Brå har kartlagt utvecklingen; i höstas, oktober, kom rapporten ”Brottsplats kyrkan”. I den kunde man läsa om de omfattande inbrotten i våra svenska kyrkor – Sverige är faktiskt det land i Norden där det stjäls mest.

Mellan 2002 och 2004 stals många hundra oersättliga skatter, och mer har givetvis tagits sedan dess. Det handlar om ljusstakar, medeltida träskulpturer, brudkronor, biblar, altartavlor, lampetter och ljuskronor, ja nästan allt som går att ta med sig.

Föremålen säljs vidare till mindre nogräknade antikhandlare – eller möjligen ”samlare”, över Internet eller via kontakter. USA, Tyskland och Storbritannien, speciellt London, är annars marknader dit föremålen smugglas. Många av tillfrågade antikvariat, antikhandlare, auktionshus och museer i Norden råkar ut för illegala försäljare.

Just nu håller en sådan härva av brott på att nystas upp. Via en 53-åring som står åtalad för en rad kyrkostölder i Norrland har ett 70-tal föremål spårats till Teneriffa. De kyrkoföremål som inte återfanns där riskerar att vara försvunna för alltid. Med andra ord, vi håller på att förlora ett helt kulturarv, på grund av att vi svenskar uppenbarligen har förvandlats till kleptomaner.

Rapporten, som släpptes i onsdag i denna vecka, är inte mycket mer upplyftande. Tvärtom. Även inom museivärlden, på antikvariat och i hembygdsmuseer är stölderna mycket vanligare i Sverige än i övriga Norden – faktiskt dubbelt så vanliga. I en kombination av dåligt säkerhetstänkande, okunskap kring vad som finns i samlingarna, sänkta ekonomiska anslag och långt mellan inventeringarna kan dessa ständiga småbrott ske. För det är småstölderna, och inte de mest uppmärksammade, som är det verkliga problemet.

Chefen för Strindbergmuseet, varifrån tavlan ”Svartsjukans natt” fördes bort, tycker att säkerheten där är tillräcklig. Ja, vad ska hon säga? Självklart att människor ska kunna titta på och ta till sig konst som tillhör vår historia. Men det ska inte vara möjligt att för tre män, mitt på blanka dagen, att stjäla samma tavlor genom att uppehålla receptionisten, slita ner tavlan och lämna platsen! Det är inte tillräcklig säkerhet.

Som alla vet lever museer många gånger på helt otillräckliga statliga anslag, och kyrkor som står öppna är ofta helt obemannade. Museerna kan skyddas på olika vis. Men för det krävs bland annat vettiga statliga anslag eller pengar från annat håll – men Sveriges många hundratals kyrkor är svårare att bevaka.

Om det inte sker ett trendbrott, och dessa kulturarvsstölder upphör (vilket inte är troligt), så kommer det sluta med att vi inte har något kvar att visa upp och njuta av. För tjuvar kommer att ha dragit iväg med föremålen.

Så vill vi inte ha det. Men så kommer det förmodligen att bli.