Verkligheten värre än Tunna blå linjen
Verkligheten överträffar som alltid dikten. I SVT:s succéserie Tunna blå linjen har poliser i olika ställning i Malmö sexuella förhållanden med varandra som komplicerar arbete och vardag. Polisens tidigare underrättelsechef Linda H Staaf har också skrivit deckaren Ulv i fårakläder där den kvinnliga polisen får ett utredningsarbete som en man anser sig vara bättre meriterad för. De inleder sedan ett hett kärleksförhållande.
Kort tid efter det sista - eller möjligen det senaste - avsnittet sändes uppdagades historien inom den svenska polisledningen innehållande en kärleksaffär, oklara anklagelser och anmälan om misshandel och beslut om tilldelning av tjänstevapen till just Linda H Staaf.
En förundersökning om grovt tjänstefel är inledd mot tidigare ställföreträdande rikspolischefen, Mats Löfving, vad gäller vapenbeslutet och domaren Runar Viksten som senast utredde det omdiskuterade förslaget om spionagelagen ska genomföra en extern granskning av myndighetens agerande. Kanske borde någon annan analysera hur jävsbeslut kan fattas i en organisation marinerad av moderna värdegrundsteorier, genusstudier och likabehandlingsplaner?
Rikspolischefen Anders Thornbergs agerande väcker frågor. Det är oklart om frågor om jäv i samband med tillsättning blivit föremål för agerande enligt gängse rutiner. Kort sagt om han skyddat Mats Löfving. Bilden av att så har skett är i varje fall redan satt. Och det skadar förtroendet för svensk polis. Det förstärker fastrotade föreställningar om negativ kåranda där poliser skyddar varandra om någon misstanke om brott uppstår.
Myndigheter ska inte alltid sträva efter allmänhetens förtroende. Verksamhet är viktigare än varumärke. I alla lägen är popularitet inte det viktigaste. Men en poliskår som saknar allmänhetens förtroende kommer få svårare att lösa brott. Anmälningsbenägenheten minskar liksom viljan att vittna. Polisens roll är mer central än så så. Minskar förtroendet för polisen brukar också den mellanmänskliga tilliten sjunka.
Föreställningen att poliser kommer undan normal rättskipning vid brott har emellertid i varje fall inget stöd i de återkommande utredningar som genomförts. Sedan 1975 har frågan granskats fram och tillbaka och landade senast i den så kallade Internutredningsutredningen (SOU 2007:) slutsats; att en fristående myndighet borde inrättas – inte på grund av att utredningsarbetet hade några brister, utan för att det i dag finns en allmän misstro mot den gällande ordningen.
Det blev ingen fristående myndighet men väl en särskild självständig avdelning inom polisen, med egen budget från regering, med egen chef och med åren faktiskt helt egna spanare. Steg för steg har verksamheten utvecklats vilket är givet i en rättsstat och demokrati.
Alla förundersökningar är också omgående ledda av fristående åklagare som beslutar om eventuellt kallande av vittnen och andra undersökningsåtgärder.
”Men internutredningsutredningens slutsats om allmän misstro mot verksamheten lever sannolikt kvar oberoende av vad 50 år av offentliga utredningar deklarerar”
Men internutredningsutredningens slutsats om allmän misstro mot verksamheten lever sannolikt kvar oberoende av vad 50 år av offentliga utredningar deklarerar. Maktens ord i en fråga som denna ska inte tas som sanningar skrivna i sten - ett kritiskt förhållningssätt måste utifrån ett rättsstatligt medborgarperspektiv råda när det gäller granskningen av statens våldsmonopol.
Fakta i målet verkar dock vara att om det finns anledning att fundera över förtroendet för polischeferna i den numera centraliserade polismyndighetens ledning så består förtroendet för polisens granskande funktion.
