Vem underminerar folkstyret?

Statsministerns brunsmetning av oppositionen blir allt mer fantasifull.

Ledare • Publicerad 17 september 2021

Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Busch och Merkel. Den som brunsmetar svensk kristdemokrati brunsmetar också tysk.

I Stefan Löfvens sista riksdagsdebatt hänvisade statsministern till Tyskland där ”den breda högern stängt dörren för högerextremismen, den vägen hade den svenska högern också kunnat välja”.

Omnämnandet av Tyskland i sammanhanget är ju av historiska skäl extra känslig.

Annons

Men jämförelser med andra länders inrikespolitiska förhållanden blir sällan riktigt lyckosamma. Tyskland styrs ju av en ”storkoalition” mellan Angela Merkels kristdemokrater i CDU/CSU och Socialdemokraterna. Någon sådan koalition har Stefan Löfven oss veterligen aldrig Moderaterna eller Kristdemokraterna inbjudits till.

Tyska högernationalistiska AFD är ett annat betydligt mer extremt parti än Sverigedemokraterna. Det vet statsministern också. Och han är också medveten om att det finns en anledning till att Tyskland vanligen styrs av breda koalitioner och att minoritetsregeringar inte hör till kulturen.

Minnena från minoritetsregerandets Weimar-republik förskräcker. Och därav har den tyska modellen anpassats för breda regeringar.

Tyskland är ju en förbundsstat. Och förbundsländerna representeras i det tyska parlamentets ena kammare. Majoritetsförhållandena i detta förbundsråd kan således vara annorlunda än i den direktvalda förbundsdagen. Saknar regeringen majoritet i förbundsdagen kan den i många frågor bli överkörd av delstaterna. Det är en grundläggande orsak till majoritetsregeringskulturen. Denna maktfördelning garanterar tyska värden som kontinuitet och långsiktighet. Därför sträckte Angela Merkel ut handen till socialdemokratiska SPD, trots att den kristdemokratiska unionen fick 35 procent av väljarna.

”I debatten om högervridning och nationalism blir referenserna för svenskt vidkommande till Tyskland ofta missvisande, även i den interna borgerliga debatten.”

I debatten om högervridning och nationalism blir referenserna för svenskt vidkommande till Tyskland ofta missvisande, även i den interna borgerliga debatten. KD-nestorn Alf Svensson framhöll i en DN-artikel om kristna väljares påstådda flykt från partiet att de tyska kristdemokraterna har en annan attityd än hans eget parti. ”Men det finns en vilja, ett tonläge, som nu än en gång visar sig vara framgångsrikt”. Att regeringsbärande CDU svängt under Merkels tid i asylpolitiken och numera förespråkar en betydligt stramare linje hade uppenbarligen inte noterats.

Löfvens tyska exempel bör förstås mot att brunsmetningens teoretiska tyngd väger lätt som luft. Det kan inte bli mer paradoxalt än när regeringen talar om nya inslag av maktdelning för att skydda folkstyret samtidigt som Moderaterna själva har lanserat mer långtgående förslag i många år utan någon tydlig respons.

Exemplen på hoten mot demokratin blir allt mera fantasifulla, som den indirekta jämförelsen av Ulf Kristersson med Donald Trump bisarra försök att underminera den amerikanska demokratin med valfuskanklagelser för att M-ledaren hävdade att Januariöverenskommelsen rundade riksdagens sammansättning.

Statsministerns angrepp på oppositionen hotar inte demokratin. Men det stärker i vart fall inte folkstyrets legitimitet.