Vart tog den seriösa oppositionen vägen?
Under årets första partiledardebatt i riksdagen avtackades Centerns avgående partiledare Annie Lööf efter sexton år i riksdagen. Stundens gemytliga stämning kontrasterade mot debattens heta vågor, som när Magdalena Andersson (S) olämpligt bröt ut i skratt mitt under Ebba Buschs (KD) anförande.
Men vid sidan av dessa två lite utstickande episoder som fick en hel del uppmärksamhet, var det sakpolitiskt intressanta snarare ordväxlingen mellan Andersson och statsminister Ulf Kristersson (M) om energipolitiken.
I en välkommen markering av betydelsen av bred förankring när det gäller stora och långsiktiga politiska projekt – som migrationspolitiken, energipolitiken och rättspolitiken – poängterade statsministern behovet av ”mer dialog och mindre polarisering.”
I fråga om just energipolitiken har Socialdemokraterna en längre tid anklagat regeringspartierna för att inte vara intresserade av energipolitiska samtal. Detta mot bakgrund mot att Moderaterna och Kristdemokraterna 2019 lämnade den energiöverenskommelse man 2016 hade slutit med Centerpartiet och den rödgröna regeringen, eftersom de senare partierna visade ointresse för att öppna upp för kärnkraften. Liberalerna lämnade samtalen redan 2016 under Jan Björklunds ledning.
De borgerliga oppositionspartierna tackade också nej förra året när den socialdemokratiska regeringen bjöd in till nya samtal om en långsiktig energipolitik, eftersom man inte såg något hopp om att det skulle leda till någon vidare positiv förändring i fråga om kärnkraften.
”Det är synd att Socialdemokraterna på det sättet låter partitaktik gå före landets bästa.”
Med tanke på Socialdemokraternas egen önskan om en bred uppgörelse borde partiet rimligen vara öppet för att svara positivt på den borgerliga regeringens öppning. Miljöpartiet och Centerpartiet med dessa partiers historiska motstånd mot kärnkraften torde vara mer svårflörtade.
Men i riksdagen verkade Magdalena Andersson (S) numera i stället av allt att döma ointresserad. Det är uppenbarligen inte bara liberaler som säger en sak innan valet och sedan en annan sak efter valet. När Kristersson frågade Andersson om Socialdemokraternas beredvillighet att säkerställa långsiktiga energipolitiska spelregler som även tryggar kärnkraften kunde Andersson inte ge annat än svävande och undvikande svar. Hon insinuerade rentav en någorlunda negativ inställning till kärnkraftens roll till förmån för vindkraften.
Socialdemokraterna har förvisso mjukat upp sin inställning till kärnkraften – en omvändelse under galgen. Men att sluta upp för att trygga kärnkraftens långsiktiga villkor med regeringen hade äventyrat dess relationer till Miljöpartiet och Centern, vilket hade satt Socialdemokraternas ambitioner på att ta över regeringsmakten på spel.
Det är synd att Socialdemokraterna på det sättet låter partitaktik gå före landets bästa. För som statsministern poängterade: Att enas där det är möjligt vore bra för Sverige.
Efter valförlusten lovade Socialdemokraterna att vara en konstruktiv opposition. Men nu visar man hur oseriöst det löftet var.
