Varning för blind auktoritetstro
”Medborgerliga fri- och rättigheter har sedan 1970-talet givits ökad uppmärksamhet i såväl lagstiftning som offentlig debatt.” Så sammanfattar maktutredningen Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44) utvecklingen i Sverige under några för vårt samhälle föränderliga decennier. I utredningen beskrivs hur maktstrukturen i vårt land har skiftat form och uttryck och kännetecknas av hög komplexitet och formella och informella förbindelser mellan olika maktcentra.
Utredningen rör sig i huvudsak på makronivå, men det är givetvis även på individnivå som den stora svenska samhällsförändringen speglas. För att ta några exempel: det är enbart någon generation sedan människor neg för prästen och aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta en läkares diagnos eller en lärares instruktioner.
Förändringen av synen på och uttrycken för makt och auktoritet skedde i kölvattnet av 68-rörelsens marxistiska kamp, men fick sedan en mängd yttringar. Individer och samhälle har på olika sätt gagnats av uppmjukningen av hierarkierna – och Sverige har i förhållande till andra jämförbara länder gått längst i avlägsnandet av dem. Det är som om Sverige har haft svårt att finna en väg mellan synen att människor ska stå med mössan i hand och uppfattningen att allt ska vara ett gigantiskt grupparbete.
Även om många formella hierarkier och auktoriteter i huvudsak är avskaffade, så innebär det inte att det inte skapas nya eller att längtan efter starka ledare upphört att existera.
Därför är det intressant att reflektera över den blinda auktoritetstro som flammat upp i vårt land under de senaste åren. Ofta talar man om den svenska konsensuskulturen som ett avgörande skäl för att vi så ofta springer i flock och dessutom trampar ned dem som vill stanna och försöka titta åt ett annat håll. Men en annan väsentlig orsak till flockmentalitet är den förträngda längtan efter starka ledare, efter någon som pekar med hela handen och vet vart vi ska.
Det som kan tolkas som ett uttryck för denna undertryckta auktoritetslängtan är att Greta Thunberg fått en i det närmaste profetisk status, fast det självklart är orimligt och oförnuftigt att tro att hon sitter inne med kunskapen och visheten om framtidens väg för mänskligheten. Ytterligare en manifestation av fenomenet är att statsepidemiolog Anders Tegnell under månader kunde betraktas som den ensamma och klarast lysande auktoriteten på covid-19. Ett lackmustest för att upptäcka den blinda auktoritetstron är nämligen att studera i vilket tonläge invändningar och kritik av de stora ledarna bemöts.
Kombinationen av förträngd auktoritetstro och konsensuskultur skapar en grogrund vi behöver skärskåda mer. Nästa gång längtan efter den starka ledaren letar sig upp ur den svenska myllan kan den blossa upp inför någon helt annan än de personer som trots sina tillkortakommanden ändå vill väl.
