Värna Sverige som sjönation
Den traditionella hamnarealen i svenska urbana miljöer har på flera håll byggts bort i takt med ökade önskemål om centralt placerade bostäder, hotell – eller i förekommande fall universitetsbyggnader.
En utveckling som – om än förståelig sett till de lokala samhällenas egna praktiska behov – samtidigt innebär både en kulturhistorisk förlust och ett försvårande av viktiga delar av den gröna omställningen, i vilken övergång från landbunden transport till sjöfart kommer att spela en roll. Något som också kommer kräva sina hamnar. Att orter förlorat sina hamnar innebär en förlust för samhället.
Men det finns även andra skäl till varför svensk sjöfart kan komma att få en ökande betydelse framöver. Under coronakrisen har det blivit tydligare att gamla antaganden om eller förväntningar på sjöfart och krisberedskap rimmar illa med verkligheten.
Om man i en statlig utredning för tio år sedan kunde bedöma att fartyg under svensk flagg inte var avgörande för krisberedskapen, har det nu blivit uppenbart att ”stater är sig själva närmast” som det fastslogs i en rapport framtagen förra året på beställning av bland annat Linnéuniversitetet om framtidens behov av kvalificerad sjöfartskompetens.
En risk finns att fartyg under svensk flagg i kriser finner sig utan besättning, då sjömän från utlandet plötsligt kan komma att kallas hem för att tjänstgöra på hemlandets fartyg. Det är alltså inte bara en fråga om mängden fartyg som finns, utan även behovet av personal som kan tjänstgöra.
”Här har Sverige missat delar av de risker som finns i globaliseringens tidevarv.”
Frågan om fartyg under svensk flagg och med svensk besättning gäller alltså inte så mycket något slags romantisk patriotism som det handlar om praktiska säkerhetsåtgärder för en fungerande svensk handelsflotta.
Här har Sverige missat delar av de risker som finns i globaliseringens tidevarv. Som det formulerades i den tidigare nämnda SOU:n angående det tänkta icke-behovet av en svenskflaggad flotta: "många av dagens hot och risker är oberoende av nationsgränser.”
Men som pandemin visat faller nationer i tider av kris av nödvändighet tillbaka på det primära värnandet av nationens intressen.
Krisberedskapen, industrins och näringslivets logistik, handelsflottans sammansättning, hamnarnas överlevnad och den gröna omställningen. De hänger alla samman i en komplex väv, som får undermålig uppmärksamhet.
Se där en fråga som den näringslivs- och beredskapsfrämjande borgerligheten skulle kunna göra till sin i framtagningen av en miljö- och klimatpolitik som handlar om mer än den kärnkraftsfråga man oftast förknippas med. Det förslag som bland annat Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed presenterade förra veckan om att slopa stämpelskatten som avskräcker från investeringar i mer miljövänlig teknik, och att utreda tonnageskatten, är en bra början.
Thomas Hermansson