Varken centralism eller fragmentering

Att ersätta ordningsvakter med kommunala poliser för att stärka polisens lokala närvaro är en lösning som kommer förenat med egna utmaningar.
Ledare • Publicerad 19 maj 2023
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Ordningsvakter ersätter inte poliser.
Ordningsvakter ersätter inte poliser.Foto: Tim Aro/TT

Den svenska polisens historia är en resa från det lokala till ökande centralisering. Ur ett ursprungligen sockenbaserat system med fjärdingsmän, och brandvakter i städerna, växte tids nog fram en ordning med kommunpoliser.

De 554 kommunala poliskårerna förstatligades sedan på 1960-talet, vilket gav upphov till 119 polisdistrikt – vilket 1999 blev 21 länspolismyndigheter – med Rikspolisstyrelsen som samordnande myndighet. Slutligen ombildades alltsammans 2015 till en enda polismyndighet.

Trots försök att öka polisens lokala närvaro – som med närpolisreformen 1993 – kunde Statskontoret i en utvärderingsrapport 2018 konstatera centraliseringen av polisen inte fört polisen närmare befolkningen; ”polisens tillgänglighet har minskat” när antalet anställda inom lokalpolisområden är för få.

Om centraliseringsivern med argument om stordriftsfördelar varit något av en allmän trend i samhället – och fortfarande är det; Kristdemokraterna vill till exempel förstatliga sjukvården – har det i fråga om polisen uppstått en mottrend. Kommun efter kommun har likt Kalmar börjat använda sig av ordningsvakter i ett försök att kompensera i fråga om den lokala närvaron.

En förståelig ambition. Men ordningsvakter var aldrig tänkta att patrullera stora områden. Den ursprungliga tanken var snarare att de skulle säkerställa ordning vid tillfälliga evenemang som cirkusar och matcher eller vid krogar.

”Kommun efter kommun har likt Kalmar börjat använda sig av ordningsvakter i ett försök att kompensera i fråga om den lokala närvaron.”

Dessutom har ordningsvakter inte samma utbildning. Och om en ordningsvakt med sin närvaro kan trygga ordningen på gator och torg har dock inte ordningsvakter samma befogenheter som polismän.

Den moderate riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm, som själv har bakgrund som polis, har i en intressant motion till partiets kommande stämma föreslagit att Sverige i stället bör införa kommunala ordningspoliser, med samma utbildning och befogenheter som den statliga polisen.

En sådan reform skulle kanske öka polisens lokala närvaro samtidigt som den svällande användningen av ordningsvakter hejdas. Men om den kommunala ekonomin klarar en sådan omställning är en annan femma.

Det är inte svårt att se framför sig hur kommuner kanske snarare går samman i kommunalförbund för att anställa gemensamma ordningspoliser. Då skulle vi vara tillbaka till den tidigare ordningen med en mångfald av små regionala enheter – det som den enade polismyndigheten bildades för att ersätta.

Kommunala poliser används förvisso i flera andra länder. Men förutsättningarna skiljer sig också från land till land. Det glesbefolkade Sverige är något annat än, säg, Frankrike med dess myller av städer. Det senare för övrigt ett exempel på hur systemet med lokala poliser också kommer förenat med samarbetsproblem.

Hur frågan om polisens lokala närvaro ska lösas är ett nöt som återstår att knäckas. Varken centralismen eller dess ultralokala motsats framstår dock som vägen framåt.

Thomas HermanssonSkicka e-post