Vargen eller det öppna landskapet
Efter attackerna på får i länet har djurhållarna i väntan på ett eventuellt beslut om skyddsjakt från Länsstyrelsen uppmanats att hålla besättningarna under ökad tillsyn eller om det är möjligt flytta djuren inomhus under nattetid.
Sker ändå ett angrepp från en varg gäller det för fårfarmaren att ha jaktförordningens paragraf i huvudet:
”Rovdjuret får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.”
Att för den mindre fårfarmaren ansöka om skyddsjakt är heller inte det lättaste beslutet. Det finns en rädsla för repressalier från aktivister eftersom ansökan blir offentlig.
Ett beslut om skyddsjakt på varg skulle vara historiskt. Aldrig tidigare har ett sådant fattats av länsstyrelsen i Kalmar. Frågan brukar normalt ligga hos tjänstemännen i Karlstad och Falun, inte hos viltförvaltningen på Kvarnholmen i Kalmar. Det vittnar om att vargarna söker sig efter nya revir när trängsel uppstått i Mellansveriges skogsbygder.
Förespråkarna för en minskad vargstam har inte sällan anklagats för att driva en populistisk linje. Men för fårfarmaren är vargens närvaro mer än en symbolfråga, den har närmast en existentiell betydelse.
”Förespråkarna för en minskad vargstam har inte sällan anklagats för att driva en populistisk linje. Men för fårfarmaren är vargens närvaro mer än en symbolfråga, den har närmast en existentiell betydelse.”
Att hålla får på landsbygden är en kultur. Men det är också ett uttryck för en helhetssyn på den egna platsen. Så förvaltas det pastorala öppna landskapet, så skapas mindre intäkter och så genereras närodlat livsmedel. Och normalt är besättningarna små. Medelgården hade 2016 ungefär 35 får.
Djurägaren har i sin roll ett moraliskt ansvar för tamboskapen, men självfallet också ett juridiskt. Mot en växande rovdjursstam står det sig tämligen slätt. Ingen fårfarmare vill möta morgonsolen med lammkadaver i hagen.
Visst kan vargen också ses som en symbolfråga. Den rör frågan om var beslut ska fattas, på lokal eller central nivå. Den kokar ner till vår tids identitetsfrågor om jakt och kött. För motståndare till djurhållning som sådan blir ju fårfarmardimensionen eller de unga jägarnas invändningar mot en växande rovdjursstam helt irrelevanta. Den berör frågan om hur vi ser på relationen människa-natur.
Motsättningen mellan en för stor vargstam och en verkligt levande landsbygd är emellertid inte konstruerad utan något riktigt.
Det finns naturligtvis flera förklaringar till att den svenska produktionen av fårkött fortsätter att minska. I dag importeras 70 procent av lammkotletterna och stekarna bland annat från Nya Zeeland. Större företag har naturligtvis andra ekonomiska muskler än den lilla gården att skydda sina besättningar och står för den stora delen av produktionen.
Men helt klart så har den historiska rovdjurspolitiken inte varit utformad utifrån den lilla gårdens förutsättningar.
