Varför har Livets Ord blivit tjugo år?
Den första och med största sannolikhet sista gången jag var i kontakt med Livets Ord var för fyra, fem år sedan. Vi - några klasskamrater på journalistutbildningen ? besökte en söndagsgudstjänst i deras komplex i Uppsala. Det var en märklig upplevelse för någon som mer eller mindre aktivt vuxit upp med svenska kyrkan som referensram. Som att bita i en marshmallow - mycket fluff, lite innehåll. Härom dagen hörde jag att församlingen fyller tjugo år i år. Det är svårt att förstå att en rörelse med så lite substans kan bli så framgångsrik.
Medan jag var i Istanbul förra veckan passade jag på att läsa Per Olov Enquists bok Lewis Resa. I centrum står Lewi Pethrus - grundaren av pingströrelsen. Han var fast besluten att stävja alla former av försök till utbrytningar från den sanna läran. Det gjorde han med hårda nypor - genom att stöta ut alla tänkbara splittrare ur församlingen. Han dog 1974.1983 bildades Livets Ord som just en utbrytning från pingströrelsens stelnande rörelse. Pethrus måste vänt sig i sin grav.
Livets Ords lokaler i Uppsala är stora och modernt inredda. Där finns ett café, boklager, medialokaler, och givetvis en enorm gudstjänstlokal - med rosa heltäckningsmattor. Längs fram - ett podium där predikanten, kören och musikbandet sitter. Det stora standarstället framme på podiet med ett antal svenska flaggor (minst fem) fick mig genast att associera till den amerikanska högern. Att använda flaggan som symbol i en gudstjänstlokal är inte precis vad man är van vid - jag tror inte ens att det är kutym i andra frikyrkor i Sverige, heller. Den kopplingen finns betydligt tydligare i USA - nationen och Gud. I denna omgivning av gav mig flaggorna direkt olustiga vibrationer. Det förstärktes av att jag och mina klasskamrater (vilka var där för att göra ett reportage) omedelbart blev utfrågade av dörrvakten och andra medlemmar. Vilka var vi, och hade vi egentligen lov att närvara?
Jag ville naturligtvis höra Ulf Ekman predika, men det var någon av hans underhuggare som hoppade in för dagen. Det var väldigt mycket sång och orkester, en hel del halleluja, och alldeles för lite substans. Jag har inget minne av vad predikan handlade om. Om svenska kyrkan har en förmåga att servera rågbröd under predikningen så levererade Livets Ord skumgodis - dessutom med en syntetisk och tillgjord smak. Ekman, och Livets Ord, lär nämligen ut något som man i kyrkliga sammanhang brukar kalla framgångsteologin. Det vill säga, Gud ser till att hålla dig frisk och rik, bara du tror på honom. Blir du sjuk eller råkar ha det besvärligt med pengar betyder det att du inte tror tillräckligt - ditt eget fel, helt enkelt. Ett gräsligt sätt att se på både tron och medmänniskorna, om någon skulle fråga mig.
Man kan förstå att det kan kännas tryggt och enkelt att tillhöra en förment utvald skara av Rättrogna. Man kan också förstå att det är tryggt att få alla svar levererade fixa och färdiga, istället för att själv kämpa med dem. Men jag kan baske mig inte förstå, att Livets Ord skulle ha förmåga att leverera dessa svar. Och dessutom - är det inte just frågorna som är det viktiga?
