Värdefull enighet om Nato
Det är strikt sett en sanning med modifikation att Sverige varit alliansfritt i 200 år. 1855 ingick Sverige en defensiv allians med både Frankrike och Storbritannien som varade fram tills den svensk-norska unionsupplösningen 1905. Men en början till 1900-talets allianslösa politik lades förvisso redan under början av 1800-talet av Karl XIV Johan Bernadotte.
De historiska cirklarna slöt sig således när dennes ättling, nuvarande kung Carl XVI Gustaf under måndagens morgon kunde sitta ordförande för Utrikesnämnden när riksdagsrepresentanterna sammanträdde inför riksdagens särskilda debatt om Natomedlemskap.
Efter den två timmar långa riksdagsdebatten kunde det konstateras att det finns stor enighet bland de folkvalda om att en svensk medlemsansökan är rätt väg att gå. Något som ytterligare förstärktes av de socialdemokratiska och moderata partiledarnas gemensamma pressträff på eftermiddagen.
Som statsminister Magdalena Andersson (S) kommenterade var det mer diskussion än debatt. Den breda enigheten är värdefull. Trots ideologiska och sakpolitiska skiljaktigheter sluter majoriteten upp kring ett viktigt vägval i en svår tid. Efter att den socialdemokratiska partiledningen under söndagen fick partiets stöd för sin linje, och riksdagsmajoriteten gav sitt stöd under måndagen, kunde regeringen senare under måndagen fatta det formella beslutet att ansöka om svenskt Natomedlemskap – även om det kvarstår att se när ansökan skickas in och hur lång ratificeringsprocessen faktiskt blir.
”Beslutet har inte på något sätt skyndats fram och är allt annat än förhastat.”
Helt förutan debatt var det dock inte. Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet markerade tydligt sin besvikelse. De gör sig därmed till språkrör för de svenskar som faktiskt fortfarande vill bevara alliansfriheten. Att det fortfarande finns skeptiker får man ha respekt för.
Men påståendet att det skulle ha behövts en längre beslutsprocess, inklusive att frågan görs till en del av valrörelsen, bör bemötas. Beslutet har inte på något sätt skyndats fram och är allt annat än förhastat. I själva verket har den diskuterats i Sverige ända sedan Nato grundades 1949. Borgerliga har verkat för medlemskap i decennier. Frågan har varit föremål för två statliga utredningar det gångna årtiondet, först av ambassadören Tomas Bertelman 2014 och sedan av diplomaten Krister Bringéus 2016.
Och processen i år har varit grundlig med både offentlig debatt, riksdagspartiernas säkerhetspolitiska analys, diplomatiska kontakter, överläggningar med Finland, samt den interna socialdemokratiska partidialogen, följt av dagens riksdagsdebatt och utrikesnämnd.
Hade Natomedlemskapet gjorts till valfråga skulle risken för ryska påverkansoperationer varit stor. Att riksdagspartier nu med majoritet ställer sig bakom regeringens linje kanaliserar redan det folkliga stödet. Dessutom visar opinionsundersökningar på väljarnas stöd. Enligt en undersökning av Demoskop från förra veckan ligger stödet för Nato nu på 61 procent – och det var innan Socialdemokraternas officiella omsvängning. Bara tjugo procent sade nej.
Att det är just partier på vänsterkanten som håller fast vid Natomotståndet är talande. Det är onekligen besvärande med ett så splittrat regeringsunderlag i en så pass viktig fråga. Det väcker ofrånkomligen frågan hur Socialdemokraterna ser på ett eventuellt samarbete med vederbörande partier efter valet.
