Var tog det socialdemokratiska lyckoriket vägen?

Socialdemokraternas förstamajtåg i går i Kalmar såg ungefär ut som på de flesta andra platser i Sverige - ganska tunt, ganska kylslaget. Några kommunalare längst bak. Lite popcorn- och korvförsäljning, ett luftslott att hoppa i för barn.

Det är tydligt att den politiska rörelse som förr firades, bokstavligen med pukor och trumpeter och stor uppslutning, inte längre kan göra anspråk på att samla det svenska folket.

Faktum är, att majoriteten av de svenska medborgarna under lång tid inte ansett sig dela socialdemokraternas och vänsterns värderingar. Ändå har arbetarrörelsen lyckats trumma i Sverige att de är uttolkare av majoriteten av folkets vilja - och dessutom det enda möjliga alternativet om Sverige ska förbli ett civiliserat samhälle. Vad kallar man sånt? God marknadsföring eller alldeles för mycket makt?

Socialdemokratin värnar om sina rötter men vill också gärna följa med sin tid, berättar förskole- och ungdomsminister Lena Hallengren i sitt majtal på Larmtorget. Ja, det är väl därför, får man anta, som det numera finns lite av varje att välja på i slagordsväg i den socialdemokratiska gottpåsen. Paroller som Alla folks frihet, hela världens fred blandas med krav på en bättre skola och möjligheter för individen att få mer makt över sitt liv.

Krav som för med sig en omisskännlig doft av borgerlighet, men som arbetarrörelsen tvingats att ta till sig för att kunna bibehålla sin marknadsföring av partiet som den lille mannens talesman trots alla decennier i Rosenbad. Socialdemokraterna vill vara både rötter och regering samtidigt. Svårigheterna med det är uppenbara - speciellt efter finansminister Ringholms brutna vallöften främst till barnfamiljerna.

Nu har partiet dessutom inte ens borgerligheten att skylla på längre. Det är dock givetvis alltid någon annans fel att ekonomin går knackigt. När inte borgerligheten finns till hands att använda som slagträ går det alltid bra att skylla på den internationella konjunkturen.

Men kommunalarna som står i en klunga längst bak på torget, deras låga löner har mycket lite med den internationella konjunkturen att göra. Deras låga löner förblev låga även under den högkonjunktur som just passerat oss. Kommunalarna tvingas nämligen leva av en arbetsgivare vars resurser är synnerligen begränsade. Lena Hallengren, och för den delen alla socialdemokratiska högdjur som talar på första maj, kan ha hur mycket sympati för Kommunal de vill. Det lär inte ge varken mer i plånboken eller mer inflytande på de arbetsplatser där de kommunalanställda arbetar. Mer i plånboken och större inflytande kan bara ett nytänkande ge, vilket varken hämmas av kommunala eller landstingsmässigt fyrkantiga ramar. Det behövs alternativa arbetsgivare till Kommunal!

Socialdemokraterna är en rörelse i förvirring. Trots att man suttit vid makten längre än någonsin håller den svenska välfärden på att förfalla. Jakten på det socialdemokratiska lyckoriket påminner om jakten på regnbågen.

En omöjlighet.