Annons

Var och hur ska framtidens mat produceras?

Om tio år väntas Sveriges befolkning uppgå till 11 miljoner människor. Det är många munnar att mätta.
Ledare • Publicerad 3 februari 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
De senaste årtiondena har mycket åkermark i Sverige växt igen eller bebyggts.Foto: Hasse Holmberg

I nuläget är livsmedelsförsörjningen beroende av import. Svenskproducerad mat är dock viktig ur ett säkerhetsperspektiv, hur vi får mat i tider av krig eller handelskris, men också för miljön och klimatet. Svensk mjölk-, nötkötts- och äggproduktion har bland de hårdaste miljökraven och lägsta klimatutsläppen inom EU samtidigt som utsläppen i Europa är lägre än det globala genomsnittet.

För tre år sedan fastslogs livsmedelsproduktionens angelägenhet av en enig riksdag i den så kallade Livsmedelsstrategin. Målet är en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar.

Annons

Men att ge förutsättningar för ökad livsmedelsproduktion kräver planering. En viktig fråga är var den ökade produktionen rent fysiskt ska äga rum. Av Sveriges totala yta består endast sju procent av jordbruksmark, och minskar ganska stadigt. Det största bortfallet av jordbruksmark beror på igenväxning på grund av bristande lönsamhet. Men stora arealer tas också i anspråk av nya byggnader och infrastruktur, och den marken som bebyggs är den mest bördiga. De senaste åren har ungefär 600 hektar per år exploaterats.

Kalmarslätten och Mörbylångadalen är inte undantagna. Mellan 2011 och 2015 exploaterades 0,5 procent av den totala jordbruksmarken i Kalmar län, en låg andel, men eftersom att länet till stor del består av åker- och betesmark blir det i absoluta tal märkbart.

I miljöbalken föreskrivs att ”Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk”. I de flesta fallen som 2019 togs upp i Mark- och Miljö-överdomstolen vägde bevarandet av jordbruksmarken tyngre än bygginitiativ, ett tecken på föreskriftens tyngd.

Kommunerna bär en del av ansvaret, då det är deras ansvar att utröna om byggnadsbehoven inte kan tillgodoses på något annat sätt. Men kommunerna befinner sig under stor press, inte minst för att uppföra bostäder i rask takt. Något de även får statligt stöd för.

Det är heller inte helt lätt att börja odla mark som inte redan är odlad på. Det kostar minst 100 000 kronor per hektar och flera decennier senare, ger nyodling fortfarande inte lika goda skördar som äldre åkermark.

Utvecklingen med minskade åkerarealer sker parallellt med hinder för ökad produktivitet på den mark som finns tillgänglig. Ett exempel är regeringens mål om att 30 procent av jordbruksmarken ska vara ekologisk år 2030. Redan nu utgör den 20 procent. Eftersom att ekologisk produktion ger sämre avkastning går det åt större arealer per odlad enhet. Konventionellt odlat vete exempelvis har nästan dubbelt så stor skörd som ekologisk.

Ett annat hinder för ökad effektivitet är motståndet mot genmodifierade grödor. Där behöver opinionen hänga med. I flera årtionden har det rått konsensus bland forskarna om att riskerna med gm-grödor inte är särskilt stora. Om klimatet dessutom väsentligt förändras behöver motståndskraftigare grödor kunna tas fram.

Att låta arealen jordbruksmark minska och samtidigt motsätta sig effektiviseringar på befintlig mark undergräver förtroendet för livsmedelsstrategins mål om ökad och konkurrenskraftig livsmedelsproduktion i Sverige. Munnarna kommer dock fortfarande att behöva mättas.

Ester HertegårdSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons