Vapenpolitiken är en verklig miss

Nyligen skildrade i Dagens Nyheter Kristdemokraternas landsbygdspolitik som en parallell till republikanernas politiska linje i USA. Det gick så där. Riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson som intervjuades i Östervallskog i Värmland är känd som en av partiets mest flyktingvänliga företrädare. Och riksdagsledamoten Magnus Jacobsson från Uddevalla är sedan länge engagerad för stadens hemlösa i en lokal pingstförsamling. Några Trumpister är de sannerligen inte.

Och Ulf Kristersson (M) får kritik för att uppträda i jaktkläder på Instagram. Som om friluftsliv, aktiv förvaltning av vilt och jaktens gemenskap skulle vara något problem. I sak vittnar bilderna om något annat; att Moderaternas mångåriga fixering vid storstad och så kallade tillväxtområden är bruten.

Det är sant att jakt blivit ett sentida inslag i en svensk kulturkamp. Den berör uppfattningar om klassiska stridsfrågor såsom lokalt kontra centralt beslutsfattande, markägande och vapen – men också vår tids heta livsstilsfrågor såsom inställningen till kött, rovdjur, djurhållning och ett skogsbruk som tidigare var tämligen okontroversiellt.

Men i den mån det sker en ovälkommen polarisering i frågan om jakt är det regeringen som får bära skulden. På onsdagen berättade Ekoredaktionen att EU-kommissionen stämmer Sverige för att riksdagen inte har implementerat EU:s vapendirektiv. Svenska staten lär nu få betala böter till EU.

Ingen skuld på riksdagen dock. Regeringen har i återkommande förslag gått länge än direktivets innehåll och bland annat föreslagit licenser för vapenmagasin. Denna överimplementering har riksdagen avvisat.

Regeringens linje är en gåta. Sportskytte har historiskt setts som ett värde eftersom det befrämjar en skjutskicklighet som är viktig för jägare, poliser och grupper som är associerade med försvaret. De har varit sportskyttarnas rekryteringsbas.

Kopplingen mellan legala vapen och kriminalitet är minimal för att inte säga noll. S-linjen speglar hur partiet distanserats från breda folkrörelser såsom jägarkåren och sportskytterörelsen och från en landsbygd där jakten för många är en betydelsefull del av livsstilen.

Denna kulturella förändring riskerar att radikalisera en liten minoritet på landsbygden och i jägarkårens periferi. Kritiken mot regeringen går hand i hand med anklagelser om myndighetsaktivism när det gäller att avslå ansökningar om licenser och spridda historier om tuffa polisingripanden med förstärkta insatsgrupper när jägare med vapenlicenser ska förhöras. Drevet mot jägarna polariserar och förstärker myndighetsmisstro och institutionskritik.

Även synen på det europeiska samarbetet påverkas. Att ”Bryssel” inte har kännedom om svenskt skogsbruk, rovdjurens påverkan eller jaktkulturens folkrörelsekaraktär är välkänt. I detta fall är det däremot den svenska regeringen som lagt fram ett vidare förslag än vad EU krävt.

Bilden av att Bryssel åter vänder sig mot en bred svensk livsstil riskerar att ytterligare spä på den EU-kritik som vuxit efter unionens initiativ när det gäller taxonomin, rovdjurspolitiken och skogen.

Så förstärks kritiken mot det europeiska samarbetet på hemmaplan helt i onödan. Ja, det är helt enkelt inte riksdagsledamöterna i Östervallskog och Uddevalla som underblåser polarisering i Sverige.