Vänsterns och högerns rockad
Det är inte bara kvinnors och mäns politiska preferenser som är intressanta att studera när det gäller politisk demografi. I det senaste numret av The Economist uppmärksammas i en artikel en ny studie av den franske nationalekonomen Thomas Piketty, känd även i Sverige inte minst för sin mycket uppmärksammade bok ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet”.
I den nya rapporten, ”Brahmin Left versus Merchant Right”, redogör Piketty för en förändring i vilka väljare i tjugoen västerländska demokratier, kategoriserade efter inkomst och utbildning, som röstar på vänster- och höger-partier.
Förr lockade socialdemokrater och andra vänsterpartierna låginkomsttagare och personer utan högre utbildning; kort sagt, arbetarklassen. De mer mer välbeställda och högutbildade å sin sida gav sina röster till borgerliga partier.
Gradvis har detta förändrats – åtminstone delvis. Länge höll sig den äldre trenden vid liv, för att jämnas ut under 90- och 00-talet då vissa länder började bryta mönstret. Under 10-talet har allt fler gjort samma rockad. Högutbildade väljare har migrerat till vänsterpartierna. Låginkomsttagare och de utan högre utbildning tyr sig till konservativa och kristdemokratiska partier – samtidigt som höginkomsttagare fortfarande röstar borgerligt.
”Sverige sticker ut något i att högerpartier fortfarande attraherar högutbildade.”
En förändring som även syns i Sverige, som intressant nog dock sticker ut något i att högerpartier fortfarande attraherar högutbildade.
Resultaten från studien kan problematiseras. Han räknar populistiska partier som Sverigedemokraterna till högerskaran av annars konservativa eller kristdemokratiska partier. Förvisso lutar Sverigedemokraterna åt höger – men det hör inte hemma i den borgerliga familjen.Dessutom blir jämförelserna haltande då vissa länder som Sverige har flerpartisystem, medan andra som USA i praktiken domineras av två stora partier.
Faktorer som sammantaget innebär att det finns en viss skevhet.
Men den centrala poängen kvarstår – att väljarmönster i hela västvärlden skiftat. Vänsterpartier har svårt att behålla sina traditionella väljarbaser, medan högerpartier har tappet greppet om högutbildade.
I takt med att vänsterpartier allt mer fokuserat på frågor som bekymrat en välutbildad elit – identitetspolitik och miljö– har låginkomsttagare känt sig bortglömda och i stället vänt sig till partier som man uppfattar tar tillvara på deras intressen; inte minst oro kring migration och de effekter som följt på misslyckad integration.
GAL-TAN-skalan, kan man konstatera, är alltså inte blott någon fluga bland politiska kommentatorer, utan ett passande verktyg för att fånga in ett fenomen som kan komma att prägla västvärldens politiska konflikter för en lång tid framöver.
