Välj statskonst före hämnd, Kristersson
Statsvetarprofessorn Leif Lewin i Uppsala brukar tala om det Oscarianska arvet i svensk politik. Trots tidiga tuffa konflikter vid demokratins genombrott mellan vänster och höger bevarades en elitistisk samförståndskultur. Ansvar för landet var ledstjärnan. Traditionen har bestått. Även under moderna konflikter. Det är politikens innehåll, men debatterar och strider om, sällan politikens spelregler. Visst har regeringar - under efterkrigstiden oftast S.-märkta - gärna sett att makt kan koncentrerats till regeringen, medan oppositionen - vanligen borgerlig - värnat det folkvaldas parlamentets ställning. Men i fråga om grundlagsförändringar eller för den delen Natomedlemskap eftersträvas breda lösningar över blockgränserna.
En annan politisk kultur verkar steg för steg breda ut sig i Sverige. Den socialdemokratiska retoriken under den förra mandatperioden om oppositionen som illegitim var ett avsteg från svensk tradition. Regeringens planer på att förbjuda Socialdemokraternas lotteriverksamhet hedrar inte föreningsfriheten. Magdalena Anderssons tal om ”regim” och jämförelser med Ungern försvårar inte bara Natoprocessen utan är grundlös sett till innehållet. Och nu talar S-gruppledaren; Lena Hallengren, om att partiet ska besvara talet om lotteriförbund med en motoffensiv. ”Det är klart att det får konsekvenser i relationerna”, säger Hallengren och exemplifierar med att partiet inte kommer att medverka till att flytta befogenheter från riksdag till regering. Exemplen som framför gäller den pågående utredning om den svenska beredskapen, och den grundlagsutredning som ska tillsättas under mandatperioden.
”https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2021/10/dir.-202180”
Efter en pandemi där just Hallengren som socialminister använde förordningsmakten frekvent i frågor som rörde fri och rättigheter ter sig budskapet som något av en chimär. Åter ses flisan i den andres öga, men inte bjälken i det egna.
Utredningen om beredskap tillsattes av den socialdemokratiska regeringen och det är anmärkningsvärt att det parti vars ministrar svarade för direktiven innan betänkandet är klart talar om att ställa sig kallsinnigt till slutsatserna. I kommande grundlagsförslag väntas också regeringens makt begränsas. Det gäller styrningen av domstolarna, en annan fråga som bereds är att stärka Justitieombudsmannens JO:s självständiga status.
Denna för Sverige kultur har något amerikanskt över sig. Förslag ska stoppas, inte på grund av att man egentligen är emot innehållet, utan för att blockera motståndaren. Man talar alltså på förhand om att blockera förslag som man själv ytterst har initierat. Dåliga förslag, som lotteriförbudet, möts heller inte med underbyggda sakargument (föreningsfrihet) utan av att Magdalena Andersson anklagar högerpartierna för att erhålla finansiering från näringslivet. Vilket vore ett lagbrott. Partierna tar sedan 1970-talet inte emot donationer från företag eller organisationer. Lägg därtill att tillmälen som ”Arga Andersson” flyttat in från twitterkloakerna till ett samtal som borde vara upplyst. Det sätter en bild av politiken som präglat av käbbel och bråk fjärran från väljarnas intressen. Det Oscarianska undergrävs, det opportunistiska gynnas. Statskonsten
Det är inte för sent att vända på utvecklingen. Men ju mer infekterat samtalsklimatet blir och ju mer sabotage och hämnd som präglar politiken desto svårare blir det att återupprätta statskonsten.
