GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Välfärd vid vägs ände

Det kommer inte att gå att utbilda lärare och läkare i den omfattning som krävs.
Universitetskanslersämbetet varnar för att högskoleutbildningar till bristyrken inte kan byggas ut.
Universitetskanslersämbetet varnar för att högskoleutbildningar till bristyrken inte kan byggas ut.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Inget tyder på att det går att utbilda människor i den omfattning som krävs. Skolan, sjukvården och den sociala omsorgen bör förbereda sig för ett scenario där det inte går att tillgodose alla delar av framtidens kompetensbehov med högskoleutbildade. Med andra ord: vi får vänja oss vid att arbetsuppgifter som idag utförs av personer med högre utbildning, i framtiden får utföras av personer med gymnasieutbildning eller inte alls.

En så allvarlig slutsats från en tung myndighet som Universitetskanslersämbetet borde ha väckt uppmärksamhet och skapat reformiver under 2019. Istället förbisågs den. Rapporten Framtidens behov av högskoleutbildade: Genomgång av 15 bristyrken inom offentlig sektor fram till 2035 har såvitt bekant inte nämnts i någon politisk debatt eller lagts till grund för något förslag. Tvärtom är det allmänna intrycket att välfärdens utmaningar ska lösas genom att staten skjuter till mer pengar.

Som Universitetskanslersämbetet visar har detta inga förutsättningar att lyckas. Redan idag råder brist på arbetskraft inom skola och sjukvård. Framöver blir befolkningsstrukturen ännu mer av en utmaning.

Att Sverige har en åldrande befolkning är väl känt och inte så konstigt, med tanke på att landet är rikt och har god sjukvård. Men att det samtidigt skulle uppstå stora barnkullar var det nog ingen som såg komma.

Fortfarande är förklaringarna till babyboomen trevande. Det sägs till exempel att stora barnkullar är en generationseffekt, enligt något slags historiskt mönster påbörjat under åren efter kriget. Mer korrekt är att det stora barnafödandet är en effekt av migrationen.

Antalet inrikes födda barn med två inrikes födda föräldrar har varit stabilt under hela 2000-talet. 0-åringarna har varje år varit mellan 70 000 och 8000, förra året 72 368. Antalet inrikes födda med två utrikes födda har under samma period ökat från 10 000 till drygt 25 000. Antalet flickor i åldern 5-14 år med svensk bakgrund har minskat med 40 000, medan antalet flickor i samma ålder med utländsk bakgrund har ökat med 70 000.

Migrationen har ofta sagts vara lösningen på problemet med befolkningens åldrande, men alltså skapat en ny utmaning.

För utbildningsväsendet är dessa båda utmaningar övermäktiga. Skulle efterfrågan på arbetskraft inom välfärdens bristyrken följa befolkningsutvecklingen, skulle 37 000 studenter behöva påbörja utbildningar till bristyrken i välfärdssektorn varje år. Det motsvarar 62 procent av alla som slutförde gymnasiet med grundläggande behörighet till högskolestudier år 2018. Antalet nybörjare på ämneslärarprogram skulle nästan behöva fördubblas. Antalet nybörjare på läkarutbildningar skulle behöva öka med 30 procent.

Och att bygga ut utbildningarna är ingen lösning. Många av utbildningarna som skulle behöva expandera har redan idag lågt söktryck och höga avhoppsfrekvenser. Var fjärde förskollärarstudent slutför inte sin utbildning, till exempel. Dessutom har universiteten ett bredare uppdrag än att utbilda för bristyrken i välfärdssektorn. Det övriga samhället har ett större behov av kompetens än de 38 procent av nybörjarna som blir över när bristyrkena har fått sitt.

Det finns inga andra uppenbara lösningar heller. Möjligtvis kan något fler ungdomar med godkända gymnasiebetyg lockas att studera på universitet och högskolor. Möjligtvis kan universiteten genomföra ”kraftfulla insatser för att få studenterna att ta ut examen” och ”utveckla en pedagogik och ett stöd som gör att studenterna kan slutföra utbildningarna”, skriver UKÄ. Men inte ens sänkta krav och högre kostnader löser bristsituationen.

Detta är värt att komma ihåg nästa gång folkvalda ställer ut löften om högre personaltäthet, fler lärare eller fler utbildningsplatser. Ekvationen går inte ihop. Ju längre man agerar som om den ändå gör det, desto mer bygger man in problem i välfärdssektorns funktionssätt som kommande generationer kommer att få hantera.

Det har inte saknats påpekanden om detta. Sveriges kommuner och regioner har i flera rapporter påpekat hur skevt det blir om mer än hälften av varje årskull ska börja arbeta i offentlig sektor. Organisationen har uttryckligen vänt sig mot att det från nationellt håll kommer krav på personaltäthet, när inriktningen framöver måste vara att färre åstadkommer mer.

Ändå har det politiska intresset varit svalt. Uppenbara misslyckanden som den fiaskobetonade utbyggnaden av polisutbildningen, där hundratals platser står tomma redan när terminen börjar, har inte lett till en omvärdering. Tekniska framsteg som möjligheten att ersätta mänsklig intelligens med artificiell inom sjukvården har inte bejakats. Inte ens det tydligast profilerade sjukvårdspartiet, Kristdemokraterna, har visat något större engagemang för ökad produktivitet.

Det är inte svårt att se hur det slutar när en relativt sett minskande befolkning i arbetsför ålder ska bedriva all vård, omsorg och utbildning som en ökande äldre och yngre befolkning kräver, och detta i samma former som rådde när demografin såg annorlunda ut. Det blir gradvisa försämringar, ogenomtänkta besparingar och sjunkande offentliga förväntningar (”det är i alla fall inte så mycket sämre nu än det var förr”).

Men det vore onödigt att gå åt det hållet. Prognoserna finns nu och är tillförlitliga. De tekniska möjligheterna utvecklas hela tiden. Tiden finns om man vill utnyttja den. Allt som behövs är vilja.

Läs mer