Våldsexplosionen måste stävjas
Felskjutning. Smaka på ordet. En ursprungligen teknisk term som används inom jakt har omdefinierats till ett begrepp för den fasansfulla våldseskalering som innebär att helt oskyldiga faller offer för kulor som varit ämnade för gängkriminella. En verklighet så grym och mörk att ordet felskjutning egentligen låter för oskyldigt, ungefär som om det rör ett smärre misstag eller en oturlig omständighet som ska åtgärdas. Men de som har dött är borta för alltid.
Det är vad som med militär terminologi kallar för sidoskador. Oavsiktliga dödsfall i samband med våldsutövning. I professionella sammanhang är det en olycka som man tränas att undvika. I gängkrigen är det en följd av de kriminellas hänsynslöshet.
Det är inte bara gängkrigens skottlossningar som drabbar oskyldiga. Under den våldsamma natten mellan onsdag och torsdag, som skördade tre dödsoffer i separata händelser, inträffade en ”felsprängning” – som tog livet på en granne till en måltavla.
Ibland sägs det uppgivet att de oskyldiga offren var på fel plats vid fel tid. Men att en tjugofemårig kvinna ligger i sitt eget hem och sover i sin säng mitt i natten kan aldrig vara fel plats eller tid. Hon hade inte ”otur” – hon drabbades av gängens ondska.
Tiden är förbi då politiker kan försöka lugna allmänheten med att det främst är gängen själva som drabbas. Ett märkligt och okänsligt resonemang som fortfarande lever kvar, men som egentligen aldrig varit lämpligt. Det är en lika irrelevant kommentar som påpekandet att det minsann är större risk att dö när man halkar i badkaret. Sant? Måhända, men badkaret står åtminstone där det står. Ingen vanlig människa vet var gängkrigarna befinner sig i en given stund, eller kan kontrollera var de slår till härnäst. Det är en milsvid skillnad mellan en olycka och brutala våldsdåd ämnade att döda.
”Det är en milsvid skillnad mellan en olycka och brutala våldsdåd ämnade att döda.”
Och risken att hamna i skottlinjen ökar. Våldet blir brutalare, fler dödas – och allt fler oskyldiga stryker med. Ja, bara under september månad har fler oskyldiga mördats i gängkrigen än under hela det ”stora nordiska MC-kriget” på 90-talet. Det ena offret hinner knappt uppmärksammas innan en annan tar dess plats. Det är klart att folk blir rädda.
Den som tidigare trott att en gräns blivit nådd har gång på gång fått se nya gränser passeras. Handgranater som kastas in i lägenheter där barn befinner sig, bilar som sprängs när familjer sitter i dem, barn och mammor som skjuts vid lekplatser, poliser och restauranggäster som skjuts till döds. Vid det här laget kommer nog ingen längre bli förvånad när ytterligare en gräns passeras.
Rädslan och otryggheten ger upphov till desperation. Därav de återkommande kraven från olika politiker om att sätta in militär mot gängen. Nu senast från Socialdemokraterna efter sprängdådet. Fast militären skulle inte direkt avlasta polisen genom att som Magdalena Andersson föreslår vakta för Sverige viktiga byggnader som riksdagshuset och Rosenbad – den uppgiften sköts av skyddsvakter.
Att sätta in militären har socialdemokratin annars ofta förkastat som populism eller fascism, med minnet av skotten i Ådalen i bakhuvudet. Men nog får det tillstås att gangstrar som skjuter hejvilt ute bland folk och spränger människors hem eller bilar är något annat än medborgare som genomför en politisk demonstration.
Rent sakligt är det dock tveksamt vad militären konkret skulle kunna bidra med. Soldater är inte utbildade i att utreda brottsmisstänkta eller tränade i brottsbekämpning. Det utesluter i och för sig inte ökad samverkan mellan polis och försvarsmakt. Det skulle kunna vara av godo med analyssamarbete och lån av helikoptrar – snarare än skarpa insatser med våldsutövning. Men talet om militärt stöd framstår i hög grad som symbolpolitik.
