Vådan av att ta eget ansvar för framtiden

En gång skulle en studentförening där jag var ordförande ha en planeringskonferens. Det var sommar, och vi skulle samlas hos den ledamot som hade växt upp på en gård mitt i Småland. Det var väl enklast, tänkte jag, ung och dum, att föreningen köpte järnvägsbiljetterna samlat. Så jag bad alla tolv styrelseledamöter meddela var de befann sid dagen före konferensen. Och så beställde jag och sände dem var sin tur- och returbiljett i god tid.

Naturligtvis blev det kaos. För det första hade många ändrat sig och var på helt andra ställen, än de sagt att de skulle vara. För det andra ville många inte alls tillbaka efter konferensen ? de skulle vidare till nya platser. För det tredje hittade många nya färdsätt precis när de skulle resa ? lifta med kompisar, till exempel. Så irritationen i styrelsen stod på topp på grund av alla fel jag gjort. Hur god min planering än var kunde den inte i förväg fånga de snabbt skiftande behoven hos tolv tjugofemåringar.

Jag mindes detta häromdagen, när socialminster Lars Engqvist intervjuades om åldringsvården i radio. Självklart hade han inte förberett ett dugg inför sin egen ålderdom, inskärpte han, nästan vredgat. Det var ju ?samhällets? sak att ta hand om honom och tillgodose hans behov. Skulle han ta ansvar själv, skulle det bara bidra till en äldrevård som lämnade de svaga i sticket! Själva grundtanken i att bli gammal i Sverige var att det var ?samhället? som skulle ansvara för ens liv, vardag och välfärd.

Jag misstänker på goda grunder att hur väl och förutseende socialdepartement, socialstyrelse och kommuners socialnämnder planerar kommer de aldrig att fånga de många blivande åttioåringarnas alla skiftande behov.

Lars Engqvist fortsatte med att betona vikten av höga skatter. Man förstod att det viktiga med dem var att se till att alla de nämnda sociala instanserna hade tillräckligt med resurser, Men man förstod också att det var lika viktigt att se till att dagens äldre medelålders inte fick så mycket över, att de skulle kunna söka sig egna alternativ för ålderdomen. Ty med äldrevården är det för en socialdemokrat som med skolan: tillåter man att de som har egna resurser försvinner från de kommunala lösningarna kommer de inte heller behöva arbeta för att de kommunala lösningarna blir bra. Bara eliterna kan dra den gemensamma kärran framåt, så att säga.

För den som själv ser det att bli gammal som ett möjligt alternativ är detta faktiskt ganska skrämmande. Jag vill inte alls att någon socialnämnd ska ta ansvar för min vardag, det vill jag göra själv. Det innebär inte alls att jag är likgiltig för hur det ser ut i kommunal äldrevård i framtiden. Men det ansvaret vill jag ta som medborgare, inte därför att någon nämnd bestämt att jag själv ska in där.

Dessutom tror jag vi alla har chans att bli lyckligare på gamla dagar om vi själva får bestämma hur vi ska leva och också redan nu ta ansvar för att förbereda detta.

Men, som sagt, i ett Sverige där viktiga delar i livet redan är socialserade, är väl detta att betrakta som samhällsfarlig nyegoism.