GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Vad vilja den blivande S-ledaren?

Som väntat föreslås Magdalena Andersson till att bli Socialdemokraternas elfte partiledare. Men vad står hon för vid sidan av ekonomisk stabilitet?
Ledare • Publicerad 29 september 2021 • Uppdaterad 29 september 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

När Magdalena Andersson väljs till Socialdemokraternas partiordförande (sannolikt på) lördagen den 6 november har det gått på dagen exakt 140 år sedan August Palm höll sitt kända tal ”Vad vilja Socialdemokraterna?”.

”Världen förtäljdes” på onsdagen av Elvy Söderström, sammankallande i Socialdemokraternas valberedning att Magdalena Andersson (S) föreslås till  ny S-ordförande.
”Världen förtäljdes” på onsdagen av Elvy Söderström, sammankallande i Socialdemokraternas valberedning att Magdalena Andersson (S) föreslås till ny S-ordförande.
Foto: Jessica Gow /TT

Den frågan kan ställas till den snart av kongressledamöterna valda elfte partiordföranden. I den socialdemokratiska självbilden är visserligen partiledaren underordnad ”folkrörelsen”. Partiet byggs upp av arbetarkommuner som utser kongressen. Det är också orsaken till att någon bredare ideologisk debatt inte förekommer i samband med partiledarskiftet. Partiledaren ska endast utföra vad kongressen beslutar.

Denna bild är något av en chimär. Kongressen fattade aldrig beslut om att ingå Januariöverenskommelsen eller för den delen Decemberöverenskommelsen. Den rådfrågades inte om att avskaffa värnskatten. Och när statsvetare hävdar att partiledarnas betydelse överskattas är det värt att understryka hur Socialdemokraternas kurs förändrats rejält mellan Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven. Därför är frågan ”Vad Vilja Andersson?” mer än relevant. När valberedningens ordförande, Elvy Söderström, omnämnde stunden som ”historisk” och att ”världens skulle förtäljas” innan hon bad alla att ”sätta sig” påminner hon således om en annan tradition av självbild. Nämligen av bilden som S-ledaren som den självklare statsministern.

Magdalena Andersson förknippas med den idag dominerande delen av socialdemokratin som historiskt stått för breda överenskommelser, EU-medlemskap, tillväxt, industri och finanspolitisk stabilitet. Samtidigt finns i det breda partiet ett annat svar på Mäster Palms fråga: En allt mer organiserad inre rörelse bär på arvet av facklig aktivism, ekonomisk utjämning, begränsningar av vinster och hyllandet av mångkulturalism.

Partiet kan beskrivas som en dragkamp mellan dessa två ideal där det förra vanligen, men långtifrån alltid, varit starkast. Löntagarfonderna och Palmeårens utrikespolitik vittnar om kraften i radikaliteten. 1990-talets skattereform om pragmatismens triumf. Januariöverenskommelsen om de olika gruppernas förening i ambitionen makten framför allt.

”Men vart den ideologiska kompassnålen nu pekar är något oklart.”

Men vart den ideologiska kompassnålen nu pekar är något oklart. I sitt första tal som partiledarkandidat underströk den nuvarande finansministern föga förvånande dagens stora frågor som kampen mot gängbrottsligheten, stärkandet av välfärden och betydelsen av ökade insatser mot klimatförändringar.

Magdalena Andersson har dock aldrig varit sittande riksdagsledamot och har därför inte varit inblandad i konflikterna mellan partidistrikten som industrins ”skogslän”, partivänsterns Skåne och ”högersocialdemokratin” i Stockholms län. Hennes bakgrund är tjänstepersonens med tunga erfarenheter från regeringskansliet och Skatteverket. Det har underlättat hennes väg framåt och hon har inte placerats i något ideologiskt fack.

Därmed har Andersson kunnat navigera sig fram i det politiska minfältet när andra slagits ut av fraktionsstrider. Som ledare för den socialdemokratiska jämlikhetskommissionen har dock Andersson presenterat en lång rad förslag som gav den före detta handelsstudenten, Uppsalafödde och Nackaboende ministern tung uppbackning från LO-förbunden och partivänstern. Balansen mellan pragmatism och radikalitet finns också där.

Det handlar om kvoterad föräldraförsäkring, om ökad statlig styrning över bostadsbyggandet och stora avsteg i pensionssystemet från principen att pensionen är kopplad till lönen. Utan dessa signaler till rörelsens kärna – ungefär de grupper som syns på första maj - skulle Andersson haft svårt att nå det breda stödet från alla partidistrikt och sidoorganisationer.

Det kommande partiledarskiftet har hittills beskrivits mer som ett strategiskt byte– att ge partiet en nytändning –än ett ideologiskt. Erfarenheter visar dock att också politiken skiftat rejält med partiledaren. Det är nog bara i socialdemokraterna ett sådant val kan genomföras utan en bredare idégrundad debatt.

Martin TunströmSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.