Utrymme för myndighetsansning
Jörgen Andersson, som tidigare var ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse och inrikesminister under regeringen Persson, kom strax innan Stilla veckan ut med ett intressant inspel i frågan om den svenska myndighetsinflationen (Sydöstran 27/3). Han uppmärksammar den ”lavinartade ökningen" av antalet myndigheter i Sverige, samt den ”kostnadsexplosion som detta åsamkat skattebetalarna.”
Det vore värdefullt att ta den tänkvärda diskussionen om myndighetsinflationen som Andersson ger uttryck för på allvar. Enligt SCB:s myndighetsregister har Sverige i dag 251 statliga förvaltningsmyndigheter. Därtill tillkommer fem myndigheter under riksdagen, ett antal statliga affärsverk och AP-fonder, samt alla domstolar och utlandsmyndigheter. Totalt 457 myndigheter.
Att starta nya myndigheter har blivit något av en metod för partier i regeringsställning av visa politisk handlingskraft. Och visst kan det också i förekommande fall vara nödvändigt med en ny myndighet i stället för att lägga ansvaret för vissa uppgifter på en redan existerande myndighet.
Men att starta upp nya myndigheter är också förenat med långa startsträckor – inte bara myndighetens direktiv utan även lokaler och personal ska komma på plats. Och om nya myndigheter tillkommer år efter år utan att gamla samtidigt läggs ned innebär det en stadigt svällande stat med tillhörande kostnadsökningar för skattebetalarna.
”Att först rösta igenom myndigheten och sedan strax därefter vilja lägga ned den framstår som besynnerligt.”
Ett aktuellt exempel på viljan att visa politisk handlingskraft är frågan om det i fjol inrättade Institutet för mänskliga rättigheter, som Sverigedemokraterna vill lägga ned av bland annat budgetskäl – trots att partiet självt röstade för myndighetens grundande. Myndigheten grundades på initiativ av den rödgröna regeringen efter bland annat stormning av Kapitolium i USA.
Det finns legitima skäl att diskutera det nygrundade institutets vara eller icke-vara. Redan när det skulle inrättas möttes det av skarp kritik, och beskrevs som en ”främmande fågel” i svensk statsförvaltning. Myndigheten ska granska hur mänskliga rättigheter respekteras i Sverige, främja deras säkerställande och lämna förslag till regeringen på åtgärder för det ändamålet. Men det är en märklig ordning att lägga sådana uppgifter på en myndighet vars styrelse utses av regeringen själv. Det är uppgifter som snarare hade lämpat sig antingen för civilsamhället, alternativt den kontrollmakt som riksdagen utövar som folkets främsta företrädare.
Att först rösta igenom myndigheten och sedan strax därefter vilja lägga ned den framstår som besynnerligt. Partier kan för all del komma på bättre tankar. Men symbolvärdet i att vilja lägga ned ett redan existerande institut för mänskliga rättigheter är onekligen värre än det hade varit att inte delta i dess inrättande till att börja med.
