Utredningsaktivism - nej tack

Valet av en av landets mest rutinerade höga jurister, Gudmund Toijer, till uppgiften går i linje med traditionen. En utredare har till uppgift att ta fram ett underlag till de politiska beslutsfattarna utan att låta det färgas av egna åsikter. Därför är det vanligt att domare eller andra jurister får i uppdrag att vara enmansutredare. Frågan är nu vem som vill leda komplexa utredningar om de av politiska skäl avvisas för att slutsatserna anses vara fel.

Om Toijer under hela utredningen har undvikit att ge uttryck för sina personliga åsikter och knappast alls låtit sig intervjuas har en annan av regeringens utredare en motsatt strategi.

Tidigare ministern Karolina Skog, som numera är Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson fick nyligen uppdraget att utreda delar av den ”sociala bostadspolitiken”. Utredningen beskrevs som en av denna mandatperiodens viktigaste.

I en intervju i bopolpodden kastas de vanliga principerna för hur en offentlig utredare arbetar över ända. ”Uppdraget ger mig en möjlighet att vara opinionsbildare. Och jag kommer inte att vara försiktig”.

Det var minst sagt en ny syn på utredningsuppdraget. Att en riksdagspolitiker utses till utredare är i sig sällan helt lämpligt. Ledamoten har per definition en egen politisk agenda. Vederbörande har ett förtroende mot sin egen partigrupp att vårda och blir nu också en del av det regeringsarbetet som riksdagens annars granskar. Dessutom ska ledamoten med tiden komma att rösta om det förslag han eller hon utarbetat.

Skog har uppenbara problem med att skilja på rollen som riksdagsledamot och som utredare. ”Jag är miljöpartist och har politiska värderingar med mig. Även inne i det här uppdraget”. Den saklighet och opartiskhet som ska präglas uppdraget ersätts med partipolitiska värderingar som styr utredningens resultat.

En utredare brukar också visa att vederbörande tar sig an uppgiften förutsättningslöst genom att helga principen tala är silver och tiga är guld. Nu talar istället Skog, som för övrigt länge ”sett framemot detta uppdrag”, om hur statens roll i bostadspolitiken och hon varnar för en förskjutning från den ”hyrda bostaden till den ägda.”

Någon ny egnahemsrörelse lär vi inte få se. Trots att ägandet vanligen är mer ekonomiskt och dessutom främjar värden som politiskt deltagande och social tillit.

Här kan man tala om verkliga avsteg från den vanliga tolkningen av rollen som utredare.

Om traditionella utredare som Toijer ratas av regeringen lär vi istället få se fler exempel av den utredningsaktivism som Skog företräder.