Martin Tunström: Utredaren var aldrig i Snurrom
Parkeringskaoset i Snurrom i Kalmar har varit en följetong. Antalet parkeringsplatser begränsades av ekonomiska skäl – eller utifrån en underskattning av unga boendes behov av bilen. Att minska antalet parkeringsplatser kan förefalla progressivt och nydanande och gå i linje med politiska mål som ”minskad bilism”. Men det försvårar livspusslet och gör bostäderna mindre attraktiva för den som behöver en bil för att pendla till arbetet.
Exemplet Snurrom avskräcker emellertid inte regeringens utredare Johan Edstav från att föreslå att kommunerna inte länge ska behöva ställa krav på parkeringsplatser vid nybyggnation.
Det råder ingen tvekan om att det i centrala lägen kan vara mycket svårt att exempelvis bygga dyra garage för att uppfylla parkeringsnormen. Det finns heller ingen anledning att säga emot att bilen i städer tar stor plats i anspråk i relation till kollektivtrafik och cykel.
”Men att Johan Edstav också är kommunpolitiker för miljöpartiet i Uppsala går inte att komma undan.”
Men att Johan Edstav också är kommunpolitiker för miljöpartiet i Uppsala går inte att komma undan. Utredningen är full av märkliga exempel till stöd för förändringen. ”En halvering av parkeringsantalet kan öka nybyggnationen Stockholm med 20 procent”. ”Driften av kommunal parkering subventioneras med 3,4 miljarder kronor”. Här jämställs stora och små kommuner med olika förutsättningar. Bilpoolers förtjänster applåderas och det konstateras förnumstigt att hushållen tjänar på att gå med i en bilpool istället för att äga en personbil.
Att lätta på reglerna skulle kunna ses som ett erkännande av det kommunala självstyrets förtjänster. Men i utredningen i övrigt finns inte mycket till övers för lokalt beslutsfattande.
Lagstiftning och detaljplanering ska syfta till ”samlad bebyggelse” för att begränsa transporter. Det betyder att städer ska förtätas - icke-exploaterade områden ska bebyggas eller så måste det byggas på höjden. Samlad bebyggelse kolliderar lätt med industrimark och möter hinder som buller. Lägg därtill att ambitionerna i utredningen också går stick i stäv med svenskens dröm om att äga den egna villan.
Att nya villkor och politiska mål förs in i den kommunala planeringen är en tydlig trend. Jämlikhetskommissionen föreslog att staten ska fatta beslut om särskilda byggtal för kommunerna som är bindande. De som inte accepterar påbuden ska bestraffas. Med barnkonventionen kom barnperspektivet och en utredning föreslogs nyligen att socialtjänsten ska få ett starkare inflytande i den kommunala planeringen.
Planeringens ”julgransförordningar” har det kallats; målen som lanseras i högtidstal. De skiner och glänser. Alla hänger på sina egna, till granen tyngs ned. Men sammantaget innebär det att planeringen försvåras och att utrymmet för lösningar utifrån lokala förutsättningar ständigt försvåras.
Vi lär få se fler exempel som Snurrom.
