Utnämningspolitiken måste reformeras från grunden
”Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. ”(Regeringsformen 11:9)
Alldeles rysligt många ord gick det åt när kommun-, förvaltnings- och finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg i söndagens Dokument Inifrån försökte förklara varför regeringens utnämningspolitik är helt i enlighet med vad regeringsformen säger.
Det tycker nämligen Österberg att den är. Allt är bra, systemet fungerar "i huvudsak" utmärkt och det finns egentligen ingen anledning att ändra något.
Programmet bekräftade bilden av utnämningsmakten som regeringens egen lilla lekstuga. Med statsministerns ord handlar det om ”ett pussel”, där bitarna ska fås att passa ihop. Så här kan det se ut:
Ett statsråd har gjort sig omöjligt och måste få ett ersättningsjobb. Han får bli landshövding. Men landshövdingen i det tilltänkta länet (för övrigt också tillsatt på politiska meriter) måste ha ett annat lika fint arbete och får därför bli generaldirektör i ett lämpligt statligt verk, trots en total avsaknad av kunskap och erfarenhet inom verkets arbetsområde.
Huruvida de utnämnda har uppvisat erforderlig ”förtjänst och skicklighet” vet ingen utomstående något om eftersom hela processen är sluten.
På det här sättet tillsätts landshövdingar, generalsekreterare, höga domare och ambassadörer.
Ibland går det så snett att misslyckandena inte går att hemlighålla. Fallet med Sveriges tidigare ambassadör i Sydafrika, Helena Nilsson, är ett sådant exempel, Jordbruksverkets tidigare chef Ingbritt Irhammar är ett annat. Men Nilsson är nu ambassadör i Algeriet och Irhammar är fortfarande generaldirektör med placering i regeringskansliet. Den som misslyckas på ett ställe får i det svenska systemet en ny chans, också den tillsättningen utan insyn.
Det politiska kritiken mot utnämningssystemet har mest kommit att handla om att socialdemokraterna bara gynnar sina egna och inte släpper in andra. Själva systemet, dess slutenhet och totala brist på insyn, kritiseras mera sällan, vilket gör att kritiken får lite av ”surt, sa räven” över sig.
Problemet är nämligen inte i första hand att socialdemokratiska regeringar mest utnämner socialdemokrater. Problemet är att regeringen överhuvudtaget har de här befogenheterna.
”Det är ett system som är ovärdigt en modern rättsstat”, sa Riksrevisionsverkets tidigare chef Inga-Britt Ahlenius, som nu är chef för FN:s interna revision. Ahlenius hävdade till och med att svenska staten bryter mot FN-stadgans bestämmelser mot korruption genom den slutna och insynsskyddade tillsättningsprocessen.
Kommer regeringen och Göran Persson att ta till sig kritiken? Sannolikt inte, de tycker ju systemet fungerar bra. Som Persson sa till KU redan 1998, när frågan var på tal:
”Det här är ett av varje regering använt instrument. Ingen regering vill göra sig av med utnämningsmakten.”
Han har förmodligen rätt i det. Eller vågar Alliansen göra helt om efter en eventuell valseger, och ersätta regeringens patronatsrätt med en en öppen process som står fri från politiska påtryckningar? Låt oss hoppas det. För, som Ahlenius säger, det system vi har är ovärdigt.
