Uti vår hage där växa asp och al

I rapporten (2013:22) konstateras att där de mest värdefulla betesmarkerna finns – i Smålands­länen samt Östergötland – är också bristen på betesdjur som allra störst.

Utan betesdjur – kor, får och getter – växer naturligtvis landskapet igen. I den besjunga hagen växer inte längre blåbär, utan al och asp.

När ängar förbuskas av sly och när hagar tillåts växa igen minskar också såväl artrikedom som biologisk mångfald. Odlingslandskapets många arter, däribland de ­rödlistade, trängs ut när ”mono kulturen” tar över. Och till detta kommer att byn blir mindre attraktiv när barriärer av sälg döljer vyerna över sjöar och tjärn i samma veva som vindkraftverk vid sidan av mobil­master förändrar sikten över den tidigare så fria horisonten. Naturen är en resurs, ja. Men den är också ett sammanhang som människan formar och förvaltar, mer som herde än herre. Ett ogästvänligare landskap ökar främlingskapet mellan nutidsmänniska och natur vilket kan ge upphov till nya konflikter, som inte ligger i näringens eller landsbygdens intresse. I en tid när miljöhot blir mer abstrakta och teoretiska tycks också närliggande problem försvinna från dagordningen: Som den bio­logiska mångfalden. Som landskapets förändring.

Jordbruksverkets rapport ter sig därför synnerligen ­välkommen. Inte för att den kommer med några enkla lösningar på svåra problem. Hur ängs- och hagmarker kan hävdas med andra metoder om betesdjuren av lönsamhetsskäl blir färre måste diskuteras ytterligare.

Men för lantbrukare, ja för hela jordbruksnäringen ter det sig som en helomvändning att myndigheten i Jön­köping ser problematiken i en krympande svensk nötdjursbesättning. För bara några månader sedan rådde motsatsen, även om Jordbruksverket inte direkt föreslog en skatt på kött var det svårt att missa poängen med den rapport som skapade en osedvanligt djup förtroendeklyfta mellan mjölk- och köttbonden och det statliga ­verket.

Klimataspekter måste tas på allvar. Men verkets rapport förde ett ensidigt perspektiv med sig, där jordbruk och köttdjur sågs som per definition något ont och miljöskadligt. I en tid när djurhållning i sig likaväl som det rationella moderna skogsbruket ifrågasätts som sådant och när det svenska jordbruket hör till världens mest miljövänliga hamnade Jordbruksverket verkligen fel. Med en köttskatt skulle för övrigt antagligen billigt och icke-klimatsmart importkött välla in över gränserna, medan hagmarkerna i Kronoberg och Kalmar län skulle gå till historien.

Martin Tunström