Utbildningsplikt är ordmagi
Begreppet utbildningsplikt är klart och tydligt: den som saknar kompetens för att kunna få ett arbete, har en plikt att skaffa sig den. Men bakom regeringens utbildningsplikt för nyanlända, som infördes 2018, döljer sig en stor förvirring.
Kommunerna vet inte hur många eller vilka av deras elever som omfattas av utbildningsplikten. Vad utbildningen ska innehålla och hur omfattande den ska vara vet de inte heller. Kunskapsutvecklingen följs inte upp. De enda mål som i allmänhet finns, handlar om genomströmning. Det torde i praktiken betyda att man släpper igenom hellre än att kräva mer kunskaper.
Allt detta framgår av Skolinspektionens granskning av hur utbildningsplikten har förverkligats, en granskning som bland annat har omfattat Mönsterås, Emmaboda och Kalmar kommuner.
Det är svårt att av granskningen dra slutsatsen att reformen har fungerat. Ingen vet nämligen riktigt vilka som har plikten eller vad den innebär. Kravet på heltid betyder i vissa kommuner femton timmars SFI per vecka, i andra kommuner 40 timmars kombination av SFI och andra utbildningar.
Även om dessa oklarheter skulle redas ut, skulle dock utbildningspliktens grundläggande problem kvarstå. Det är att man med ordmagi försöker förändra verkligheten. Med utbildningsplikt ska människor tvingas att bli anställningsbara.
Verkligheten är att de har så långt till arbetsmarknaden, och ibland så lite tid kvar i arbetslivet, att motivationen saknas. Grundtanken är inte realistisk. Huvudmännen ”upplever det ganska oklart vad denna arbetsmarknadspolitiska satsning egentligen ska ge de elever som omfattas av den”. Den oklarheten verkar delas av eleverna själva.
Det finns inga mål som ska uppnås, vare sig kunskapsmål eller arbetsmarknadsmål. Det finns ingen uppföljning av vilka framsteg som görs. Och därmed finns heller ingen måttstock med vilken man kan mäta elevernas pliktuppfyllelse. Bakom regeringens kraftfullt klingande begrepp utbildningsplikt döljer sig till sist ingenting.
