Ut ur sandlådan med Gustafsdotter

Nästan alla. Ett var helt bortglömt: Kulturpolitiken. Den hade helt prioriterats ned.

Det är inte svårt att dra en parallell till Magdalena Anderssons utnämning. Historiskt har Socialdemokraterna betraktat kulturdepartementet som ett centrum inom regeringskansliet. Kulturpolitiken är en motor för samhällsomvandling och kritik. Kulturminister Jeanette Gustafsdotter har ett mer defensivt och pragmatiskt uppdrag och mindre ett ideologiskt samhällsomvandlande.

Det är ingen tvekan om att Gustafsdotter med erfarenheter nu senast från Sveriges museer känner till ”kulturbranschens” utmaningar.

I en första kommentar underströk kulturministern att hon ska värna ”oberoende medier och ett starkt public service”.

Inget fel i det. Tvärtom. Det är dock ett intressant uttalande eftersom Jeanette Gustafsdotter under många år har varit en av de mest seriösa public service-kritikerna i Sverige. Frågan är om Magdalena Andersson var medveten om det under rekryteringsprocessen.

Den socialdemokratiska strategin i kulturpolitiken har ju varit att fula ut alla invändningar mot public service som ett uttryck för illiberala värderingar. Relevanta frågeställningar om budgetar, insyn eller granskning får S-politiker att vifta med Ungern eller Polenkortet.

Tyvärr har enskilda moderata opinionsbildare vulgariserat debatten genom krav på nedläggning av ”statstelevisionen”, istället för att diskutera uppdrag och kvalitet. Fakta är ju att kommersiella etermedier inte kan erbjuda den mångfald och kvalitet som medierna i ”allmänhetens tjänst” sänder när det gäller nyheter, barnprogram och regionala sändningar för att bara ge några exempel.

Utifrån den socialdemokratiska retoriken i mediefrågorna kan också Jeanette Gustafsdotter kategoriseras som public service–motståndare. Som vd för Tidningsutgivarna ifrågasatte hon att bara SVT, SR och Utbildningsradion ska bära epitetet ”public service” eftersom landets tidningar också bidrar till nytta för hela samhället. Fördelningen av hela mediestödet - med åtta miljarder kronor årligen till public service – var ”konstig”. Och den långa tillståndsperioden borde förkortas till tre år, något som Socialdemokraterna ansåg skulle slå mot bolagens självständighet.

Nej, fria tidningar är inte ”public service” utan just fria. Men Gustafsdotter bidrag i debatten om att avpolitisera förhandsprövningen av nya tjänster där regeringen i dag har sista ordet var i själva verket ett av många inlägg som pläderade för en ännu tydligare bodelning mellan stat och public service.

Med Gustafsdotter vid rodret på departementet kan således debatten om public service komma att hyfsas rejält. Även om ett visst mått av utgångspunkter följer med rollen är det svårt att tro att Gustafsdotter skulle ha övergivit de djupt principiellt grundade ståndpunkter som hon hade på Tidningsutgivarna när hon nu istället är statsråd. Till bilden hör också att socialdemokratins engagemang för pressen minskat när de S-märkta tidningarna en efter en lagts ned eller övertagits av borgerliga mediekoncerner. Gustafsdotter ska inte företräda branschen, men att en minister har kunskaperna är självfallet välkommet.

Om Magdalena Andersons verkliga avsikt var att förändra S-inriktningen om public service är oklart och det leder till frågetecken vilket intresse statsministern har för kulturpolitiken. Varför utse en person som så bokstavligt tagit avstånd från den egna partilinjen?

Att sandlådedebatten om public service nu går mot sitt slut kan dock få beklaga.