Urvattna inte misstroendet

Med sitt hot om misstroendeförklaring mot klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) fortsätter Centerpartiet den beklagansvärda trenden – pådriven inte minst av det populistiska Sverigedemokraterna – att använda misstroendeinstrumentet som något slags substitut för ordinarie oppositionsarbete.

Syftet med misstroendeverktyg var att utgöra en yttersta garanti för parlamentarismen, inte att användas för att trycka dit en enskild minister för att den driver sin regerings politik.

Det senare är som grundlagsexperten, före detta justitierådet och professorn i konstitutionell rätt Fredrik Sterzel kommenterar lakoniskt i Festskrift till Hans-Gunnar Axberger (2020) ”en egendomlig förtroendefråga.”

Och skulle en misstroendeomröstning trots allt leda till ministerns avgång kommer hon ju ändå bara att ersättas med en annan borgerlig minister.

Det hör förvisso till saken att det är svårt att definiera en praxis med absoluta gränser för vad som kan få riksdagen att förlora förtroendet för en regering. Men grundlagens tanke var som Sterzel har lyft fram att det ska gälla just förtroende, ”inte en kvasirättslig bedömning av en specifik ansvarsfråga.”

Som utvecklingen ser ut nu devalveras värdet i misstroendevotumet när det används blott som ett allmänt påtryckningsmedel. En sådan fortsatt utveckling vore olycklig.