”Tystnad - politisering”

Men när det gäller hur den statliga kulturpolitiken inom filmens område används för att detaljstyra filmers innehåll har annars vältaliga regissörer och skådespelare varit tysta som musslor.

Kanske är det beroendet av Svenska Filminstitutet för finansiering som spelar in. Att kritisera dem som står för finansieringen av den egna produktionen kräver minst sagt mod.

Nu verkar dock anden ha trängt sig ut ur flaskan. När Dagens Nyheters filmkritiker Helena Lindblad skrev att Filminstitutet börjar likna ett enfråpeparti för jämställdhet bröts isen. Innan dess hade Eva Hamilton, tidigare SVT-chef , stått alldeles ensam med sin kritik av den yttrandestyrning som institutet stått för.

Efter Lindblads text har fler etablerade filmskapare som senast Lena Rehnberg höjt sina röster mot institutets ”aktivistspråk”. En regissör som Ali Abbasi talar om institutets kultursyn som ”lite nordkoreansk”.

Det är starka ord. Men de är förståeliga. Med tiden har Filminstitutets ideologiska krav blivit allt mer långtgående.

Det började med allmänna villkor om jämställdhet som övergick i hotelsen om institutet endast ge marknadsstöd till kvinnor om inte antalet kvinnliga filmskapare är lika många som antalet manliga år 2020.

Ett annat krav som sedan drogs tillbaka var att kompetens i normkreativitet skulle vara ett villkor för att söka det statliga stödet. Senast yttrade institutets vd, Anna Serner, sitt gillande för de villkor som ska gälla för priser vid den amerikanska Oscarsgalan. Där ska juryn från och med 2024 ta bland annat mångfald bland skådespelare, eller om filmen kretsar kring etniska minoriteter, hbtq-personer eller personer med funktionsvariation i beaktande.

Detaljstyrningen gäller således inte längre form utan också innehåll. Villkoren riktas direkt mot den konstnärliga produktionen. Filminstitutet har med lust och glädje efterföljt och får man säga överimplementerat kulturdepartementets direktiv om jämställdhet inom scenkonster och film.

För när Svenska Filminstitutet kritiseras för sin detaljstyrning visar samtidigt kulturministern Amanda Lind (MP) att hon inte är nöjd:

”Angående målet om jämställdhet på filmområdet råder fortfarande en obalans, bland annat är det fortfarande oftast män som gör filmer med stor budget och filmer som förväntas ha en stor publikpotential”, står det i årets budgetproposition.

Det paradoxala i sammanhanget är att Svenska Filminstitutet har en friare organisationsform som är tänkt att säkra just principen om armlängds avstånd mellan politik och kulturskapare.

Filminstitutet, är trots att i stort sett alla intäkter är ett anslag från regeringen ingen myndighet, utan en stiftelse.

Därför har institutet ingen generaldirektör som regeringen tillsätter utan en verkställande direktör som styrelsen utser. Stiftelsen får heller inget regleringsbrev från departementet.

De krav på kvotering som stiftelsen framställt strider mot allmänna förvaltningsrättsliga principer som likabehandling och antidiskriminering och det är svårt att tänka sig att en statlig myndighetsföreträdare skulle kunna formulerat sig på ett liknande sätt. Institutets vd synes däremot uppfatta sig inneha ett betydligt friare mandat.

Den organisationsform som skulle maximera kulturens autonomi underlättar således istället en inskränkning av filmskaparnas konstnärliga frihet.