Tvinga inte fram kommunsammanslagningar
När civilminister Erik Slottner (KD) i vintras meddelade att en snabbutredning skulle tillsättas med uppgift att stimulera sammanslagningar av kommuner betonades att hela processen skulle baseras på frivillighet.
Det torde vara en förutsättning för att de första kommunsammanslagningarna sedan 1970-talet ska kunna bli verklighet. Sammanslagningar av kommuner rör frågor som identitet och sammanhang och med instrument som för tankarna till tvång reduceras det kommunala självstyret kraftigt. Det är också svårt att se att tvångssammanslagningar utan medborgarförankring blir framgångsrika. Då väntar ofta uppslitande konflikter mellan nya kommuncentra och den centralort i den mindre kommunen som förlorar sin status som kommuncentra.
Men när utredaren Sven-Erik Österberg tidigare S-minister och landshövding, talar ut om uppdraget i Dagens Samhälle låter det det dock annorlunda: ”Om vi bara lämnar frågan med att det är frivilligt och upp till var och en: då blir det ingenting”. I klartext handlar det om att staten ska komma med lukrativa erbjudanden för att förmå kommuner att gå samman. Frivilligheten får plötsligt en helt annan innebörd.
Det säger sig självt att dagens kommunstruktur inte är skriven i sten. Som statsvetaren vid Linnéuniversitetet Erik Wångmar konstaterade i sin doktorsavhandling Från sockenkommun till storkommun kan bibehållandet av ”för många” mindre kommuner också leda till att betydelsefulla delar av verksamheten överförs till staten eftersom de saknar egen förmåga att klara välfärdsuppdraget. Då urholkas det faktiska självstyret. För Kommunsverige som sådant kan alltså sammanslagningar vara ett medel för att upprätthålla ett självstyre värt namnet.
”För Kommunsverige som sådant kan alltså sammanslagningar vara ett medel för att upprätthålla ett självstyre värt namnet.”
Men det går historiskt också att ana en ideologisk skillnad i synen på kommunsektorn mellan Slottner och Österberg med Wångmars forskning som fond, med all respekt för att Österberg i dag är en politiskt oberoende tjänsteman.
Ytterst styr regeringen riket. Men om Slottners understrykande av frivillighet kan kopplas till en kristdemokratisk närhetsprincip sammanfaller kommunutredarens uppfattning med en positivare inställning till statlig styrning med en traditionell socialdemokratisk kommunsyn. Storkommunreformerna syftade som Wångmar framhåller bland annat till att garantera basen för välfärdsstatens och det ”starka samhällets” framväxt, något som de traditionella socknarna med frivilliga förtroendevalda och ett fåtal tjänstemän var alldeles för begränsade för. Att ovanifrån driva på utvecklingen mot större kommuner var en del i denna politiska strategi. Och då väger frivilligheten inte lika tungt.
Många utanför kommunsektorn hakar också på talet om sammanläggningar (ett politiskt valt ord för att undvika termen sammanslagningar) som om det är en given väg för att lösa kommunernas problem med förändrad demografi, urholkad skattekraft och rekryteringsutmaningar. Så var det också under storkommunreformerna, enligt Wångmars forskning, då kritiker inte minst inom pressen var rädda att etiketteras som ”bakåtsträvare”.
Viljan att landa i en universallösning som signalerar ”framåtskridande” riskerar därmed att skymma båda problem med sammanslagningar – förändrad demokrati utan större ekonomiska vinster – och alternativa metoder för att stärka mindre kommuner. Men om framåtskridandet i sig är den enklaste och bästa lösningen skulle det inte finnas något behov alls av att vilja begränsa frivilligheten.
