Trotsarna sätter trenden våren 2011

Trotset mot makten har många ansikten denna vår. Ett är den fryntliga nuna som tillhör Timo Soini, skrällsegraren i riksdagsvalet i Finland. Hans parti Sannfinländarna har vunnit terräng på EU-motstånd och främlingsfientlighet. Men han spelar också på väljarnas leda vid de traditionella partiernas järngrepp om räckan av koalitionsregeringar och en del ekonomiska skandaler.

Ett annat ansikte tillhör Kristina Jonäng. Hon är en av de många som bryter svensk politisk tradition och öppet kräver position och inflytande. Det har länge varit en oskriven regel att den som vill framåt och uppåt vackert inväntar valberedning och dagordningens paragraf om inval. Den proceduren garanterar att nykomlingarna har de styrandes nådiga godkännande.

I söndags skrev Kristina Jonäng i Svenska Dagbladet att hon vara med i den politiska striden, gärna genom en plats i Centerpartiets partistyrelse. Hon är öppet kritisk mot sitt parti som borde ägna sig åt "industripolitik, bostadspolitik och trafikpolitik, istället för att leva på rut-avdrag och miljöbilspremier". Hon ser att framtidens kraftmätningen inte blir mellan höger och vänster i svensk politik utan mellan konservatism (Moderater i först hand) och liberalism (bland annat Centerpartiet).

"Också jag vill vara tydlig med att jag kandiderar till partistyrelsen", skrev it- och regionminister Anna-Karin Hatt nyligen på DN debatt. Båda följer valberedningens uppmaning att anmäla intresse. Men det finns i bådas motivering en underliggande kritik av partiets politik och partiets ledning.

Miljöpartiet hade minst fyra kvinnor som öppet strävade att bli partiets ena språkrör. När Åsa Romson nominerades sade Mikaela Valtersson att hon tänkte fortsätta att utmana ända in på stämman. Det var sådana fejder som förr i världen bara hörde hemma i ungdomsförbunden.

Efter den sekretessomgärdade nomineringen av Håkan Juholt till socialdemokraternas partiordförande och dödstystnad från alla andra möjliga kandidater har det blivit mer liv i luckan. Både Ylva Johansson och Lena Sommestad har sagt, att de vill bli ordförande för S-kvinnorna, trots att Nalin Pekul inte ens bestämt sig för om hon tänker avgå.

Det är inte osannolikt att Vänsterpartiets Lars Ohly och Kristdemokraternas Göran Hägglund kommer att utmanas på samma sätt, beskyllda både för valförlust och försöken att klamra sig fast vid makten.

Få regeringar eller regimer är särskilt populära denna missnöjets upproriska vår.

Det spelar ingen roll att den moderatdominerade alliansregeringen har fört en ekonomisk politik som är närmast unikt framgångsrik. Allt den får höra är kritik mot bristen på idéer, alltför många jobbskatteavdrag och skavanker i sjukförsäkringssystemet.

Det finländska valet är en allvarlig tankeställare för alla. De etablerade partierna i Sverige riskerar också att uppfattas som slutna och maktfullkomliga. Därför är de små upproren i det svenska partisystemet ett löftesrikt sundhetstecken.