Trafikdöden en landsbygdsfråga

Varför är södra Belgien så trafikfarligt? I de strukturomvandling präglade fransktalande delarna av landet sticker dödstalen ut i jämförelse med stora delar av Västeuropa. Grannlandet Tyskland å sin sida, känt för höga farter på motorvägarna, har väsentligt antal färre trafikdöda per miljonen invånare. Ju längre österut man kommer i Europa – Polen, Bulgarien – desto farligare blir också vägarna.

Speglar också faktorer som medborgaranda och tillit beteendet i trafiken och därmed olycksstatistiken? Ja, självklart. Det är svårt att inte se skillnaden i trafikkultur mellan laglydiga och rutinerade tyska bilister och belgiska trafikanter i varje fall för den som haft det tvivelaktiga nöjet att åka i en taxi från EU-högkvarteret i Bryssel till flygplatsen utanför staden. Och vem har inte upptäckt hur disciplinerade tyska förare är när det gäller filbyten på Autobahn i mycket hög fart?

Som alltid är statistiken öppen för olika tolkningar. I storstadsregionerna sker transporterna i högre grad med buss eller tåg än på landsbygden. Det bör påverka talen, liksom det faktum att unga som är överrepresenterade i olyckor använder bilen i högre utsträckning i Söderåkra än i Solna.

Ändå manar statistiken till eftertanke. I Sverige är som väntat trafikdöden allra lägst i Stockholm med nio döda per miljonen invånare. Västsverige följer efter med 12. I mellersta Norrland är siffran så hög som 59, i Övre Norrland 50 och i Småland inklusive Gotland och Öland 32. Det kan jämföras med Skåne och Blekinge där siffran uppgår till 19.

Nollvisionen i trafiken framkallade inledningsvis närmast hånfulla kommentarer. I dag kan det konstateras att framstegen varit betydande. Vägarna är säkrare. Bättre ljus, krockkuddar, antispinnsystem och låsningsfria bromsar har förbättrat bilarna. Till det kommer en automatiserad hastighetsövervakning som är minst sagt motiverad på verkligt olycksdrabbade vägsträckor.

Men stad-land dimensionen är långtifrån oviktig. Nyligen drog Trafikverket tillbaka planerade sänkningar från 90 till 80 kilometer i timman på ett stort antal mil riksväg. Säkerhetshöjande åtgärder är dyra och i storstadspress raljeras det över att tidsförlusterna är små om hastigheten sänks.

Att komma fram levande är naturligtvis det primära. Upplevelsen hos trafikanterna är dock att år av bristande underhåll och därmed allt sämre och farligare vägar tvingar fram fartdämpningarna. Och av undersökningen från EU att döma ter sig också upplevelsen av säkerheten på vägarna i landsorten vara förenlig med verkligheten.