Tolerans i kyrkan, intolerans i politiken

Hela frågan kan liknas vid ett slagsmål med väderkvarnar. Svenska kyrkan är när det gäller synen på hbtq-personer ett av världens mest progressiva trossamfund. Samkönade par kan låta sig vigas och få Guds välsignelse i alla samfundets församlingar. Det föreligger helt enkelt inget problem eftersom kyrkoherden i varje pastorat är ansvarig för att homosexuella par kan vigas. Vilket också måste vara det centrala. Svenska kyrkan står trygg i kärleken.

En öppet homosexuell biskop var också den hårdaste kritikern mot viljan att exkludera en kyrklig minoritet. Även företrädare för homosexuella inom kyrkan vände sig emot Socialdemokraternas och andra partiers ambitioner och varande för polarisering.

Ja varför vilja kasta ut präster som är omtyckta, nitiska i sin ämbetsutövning och som vigts under gällande kyrkorätt?

I Svenska kyrkan är porten hög och dörren bred. Kyrkan rymmer lågkyrkliga som poängterar lekmannainflytande, där finns finns västkustens stränga lutheraner, där finns de högkyrkliga i bland annat Kalmar med processioner och tända ljus där finns också många medlemmar som välkomnas även om de inte kan alla stavelser i trosbekännelsen utantill. Det går samtidigt inte att tala om en bred folkkyrka om traditionella grupper inom samfundet ska fulas ut i en fråga som inte konstituerar kyrkan.

En markering mot så kallade konservativa präster är ju också en signal till den del av kyrkans medlemmar som undervisats och vuxit upp med en annan syn på äktenskapet än den som i dag är reglerad i lag. De kan knappast tolka budskapet på annat sätt än att de inte är särskilt välkomna in genom kyrkporten. Så främjas vare sig kyrkans enhet eller dialog i en viktig fråga.

Samtidigt som beslutet fattades i kyrkomötet tycks också partiledarkampen i Centerpartiet avgjorts, på samma tema. Daniel Bäckström, partiledarkandidaten och gruppledaren i riksdagen, tvekan om han skulle viga samkönade par och om han skulle gå ”längst fram i Pridetåget” utlöste internt mycket hård kritik och enligt kvällstidningar är han ”körd” i processen. Detta trots att Bäckström senare under kvällen förklarade att det ”är självklart för en C-ledare att delta” i manifestationen. Bortglömt är redan att Bäckström heller inte svarade nej på någon fråga. I själva verket underströk han frågornas betydelse och betonade att dialog i partiledningen (om Pride) är viktig.

Det faktum att han inte med ryggmärgen omedelbart svarade ja på de symbolladdade frågorna tycks alltså räcka för att diskvalificera honom från möjligheten att nå partiledarposten.

Daniel Bäckström är ordförande i riksdagens kristna grupp och åtnjuter således ett brett förtroende över partigränserna. Han kommer från en folklig, socialt engagerad och mycket öppen väckelserörelse inom Svenska kyrkan, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS, som historiskt varit stark i Värmland.

Så går de två händelserna ihop. Hade avkragningslinjen som också hade starkt stöd från Centerpartiet vunnit i kyrkomötet hade den troliga konsekvensen blivit att ett antal präster i just EFS - där Bäckström alltså hör hemma - hade riskerat att förlora de ämbeten de blivit vigda till. Det hade knäckt denna folkrörelse.

Vad gäller Centerns syn på tolerans, inomkyrkliga minoriteter och kyrkans enhet borde den frågan också ha rests till de tre partiledarkandidaterna, som alla representerar ett parti som har anspråk på makt i Svenska kyrkan, från församlingen, till stift och kyrkomöte.