Tjurighet ersätter korna

Efter en tid blir hon visstidsanställd. Ett fackombud från Backared dyker upp på gården och visar henne lönelistan. Hon står längst ner på den och får sextiotrekronor i timmen.

Sofi är huvudperson i Katarina Fägerskiölds uppmärksammade debutroman ”Åsen”. Det är en originell bok som skildrar en värld som blir oss alltmer avlägsen och främmande. Där finns djuren, de stora maskinerna och det hårda slitet. Språket är avskalat och effektivt. Inga skruvade bilder, inga onödiga detaljer. Allt är konkret och korthugget, nästan lite isländskt.

Sofi är en ung kvinna som anpassar sig. Det som sker låter hon ske. Hon passar husbondeparets barn. Hon lär sig backa med traktorsläp. Hon är med i grisslakten. Hon sköter djuren. Hon är både piga och dräng, men blir aldrig någon riktig medlem av familjen. Hon får inte vara med på festerna annat än som chaufför.

”Snart skulle de ringa, snart skulle hon få gå hem och öppna dörren. Hon skulle köra den stora familjebussen och hämta de två fulla föräldrarna och se dem stappla in, en i högklackade skor och en med uppknäppt skjorta.”

Katarina Fägerskiöld är född 1973, Hon är uppväxt i Ulricehamn, tog studenten i Göteborg på ett Rudolf Steiner gymnasium, började spela fiol i tioårsåldern och gick av den anledningen på Malungs folkhögskola som är inriktad på folkmusik. Sedan skaffade hon sig en grundutbildning i jordbruk. Hon hade ambitionen att bli agronom eller lantmästare. På moderns sida finns bönder och Katarina tillbringade mycket tid hos sina kusiner i Hälsingland.

”Jag längtade efter att lära mig svenskt jordbruk. Jag har upplevt det hårda arbetet, precis som Sofi, och tyckte om det. Maskinerna var aldrig min grej utan djuren. Jag kom in i slakten på ett odramatiskt sätt, tyckte aldrig att det var otäckt eller äckligt. Jag jobbade med lantbruk från 1993 till 1997, bland annat som avbytare. Jag gjorde också avstickare till Australien och Norge.”

Sedan gick Katarina två år på Skurup Folkhögskolas skrivarlinje. Den har varit plantskola för författare som Jerker Virdborg, Mirja Unge, Pelle Andersson och Susanna Alakoski. Skrivarlinjerna på olika folkhögskolor har fått stor betydelse för den svenska litteraturen. Där har texter knådats och kritiserats, berättartekniska och dramaturgiska grepp slipats och grunden lagts för blivande författarskap.

”Jag gick där 98 till 99 och hade en lärare som tyckte om vad jag skrev. Vi som gick där gav varandra hård kritik. Det var nyttigt att tas ner på jorden och att lära sig ett slags sporrande självkritik. Jag skrev en historia som liknar Åsen när jag gick där. Jag vet hur det ska vara när det är bra, men inte riktigt hur man ska ta sig dit.”

Vi sitter på restaurang ”På spåret” vid Hallsbergs järnvägsstation. Katarina tillbringar nämligen semestern i Närke. Det är asiatiskt stuk på maten. Längre ner i lokalen finns en bar. Vårt samtal avbryts av att en man blir upprörd över att han vägras beställa en starköl. Klockan är strax efter tolv. ”Det är väldigt vilda västern här”, säger Katarina. Men grälet upphör och vi kan fortsätta vårt samtal.

Efter Skurup flyttade Katarina till Stockholm och började arbeta som brevbärare. Det var ett monotont arbete, tyckte hon. Efter några år tröttnade hon och utbildade sig till sjuksköterska. Hon blev färdig 2006.

”Jag började på thoraxkirurgen när jag var klar. 2009 började jag skriva Åsen och gick ner till sjuttiofem procent i arbetstid. Det var oerhört svårt att koppla bort jobbet, det är ansvarsfullt, stressigt och svårt att rensa ur skallen. Men efter ett halvår var jag klar, det är ju en kort roman. Sedan redigerade jag manuset ganska hårt och tog bort sådant som kunde uppfattas som ironi. När det var klart skickade jag inte det till Bonniers och 2011 fick jag ett mail om att de ville ge ut boken.”

”Vem är Sofi”, frågar jag.

”Hon är egentligen hopplös”, säger Katarina, ”men jag tycker ändå om henne och den brytningstid hon lever i. Hon vill lämna gården, men vet inte hur man gör. Hon är fylld av självförakt, men är lite stolt över att hon är så tuff och klarar allt själv. Hon vet inte något om rättigheter. Hon lider inte fast hon blir utnyttjad. En vilsen och riktningslös tjej som ändå bärs av en längtan bort. Och hon lyckas ju bryta upp och åka till Amerika och börja som lantarbetare där, men det är ju bara att byta en fångenskap mot en ny.”

Vi talar om avståndet mellan stad och land, om en klyfta som ständigt växer men också om de starka överlevnadsinstinkterna som finns på landsbygden.

”Folk i stan svänger sig med ord som ekologiskt och närodlat men vet inte något om hur det produceras. Åker man mellan Norrköping och Hallsberg finns ingen betad mark, inga kor utan bara hästar. Brevlådorna försvinner och de fasta telefonnäten rivs ner. Politikerna talar över huvudet på folk på landsbygden, men ändå finns en tjurig överlevnadsvilja. Bonden som jag jobbade åt har blivit entreprenör, ungefär som Sam i boken. Man drar sig fram genom påhittighet och gott humör.”

De egenskaperna behöver också författarna. Även om bästsäljarlistorna toppas av kriminalromaner, skriver de flesta författare andra sorters böcker. Fortfarande ger ett stort förlag som Bonniers ut en originell debutroman som Åsen.

Litteraturen och landsbygden lever envist vidare om än under allt knappare villkor.