Annons

Till den gröna stadens försvar

Högern borde betrakta den gröna stadsidyllen som ett borgerligt ideal, snarare än en miljöpartistisk hägring.
Ledare • Publicerad 11 april 2023
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Inte sällan ett bättre alternativ till bilen.
Inte sällan ett bättre alternativ till bilen.Foto: Pexels

Utan bilen stannar Sverige. Slagordet är numera klassiskt för den svenska högern, allt sedan 1980-talet då dåvarande Bilindustriföreningen sjösatte kampanjen med samma namn.

Att bilens betydelse inte går att överskatta på landsbygden och i mindre orter, det behöver knappast påtalas för Barometerns läsare. Det har borgerlighetens flaggskepp Moderaterna också begripit. I takt med att städerna blir allt rödare har partiet påbörjat en kamp med att etablera sig som ett alternativ för landsbygdsbor. Det är inte för inte som Ulf Kristersson poserar i jaktkläder på Instagram.

Annons

Samtidigt är verkligheten krass: Över en tredjedel av vår befolkning bor i landets tio största städer. Det vore dumdristigt av Moderaterna (och för all del Kristdemokraterna) att vända alla dessa väljare ryggen.

Så hur ska stadsbornas intressen bejakas på bästa sätt? Journalisten och debattören PM Nilsson har någonting på spåret. Nyligen lyfte han flera argument för en ny grön giv för borgerligheten i liberala magasinet Smedjan.

Här finns något för hela det ideologiska spektrumet. För en nyttomaximerande nyliberal vore den bilfria innerstaden en stor glädje. Nilsson påpekar att bilisten inte spenderar ett spänn förrän vederbörande klivit ut ur fordonet och förvandlats till en gångtrafikant. För det är just gångtrafikanterna som köper morgonkaffe och after work-öl, spontanbesöker bokhandeln eller köper en födelsedagspresent till barnbarnet.

Som grädde på moset är den som cyklar och går friskare än den som kör till jobbet dagligdags. För att inte tala om de minskade utsläppen, som gör under för hälsan. Här kan vi snacka sparade skattekronor.

”Den är en stad för livet självt.”

Även den konservativt lagda, den som romantiserar syd- och centraleuropeiska gatustråk, vinner. I den gröna staden finns plats för uteserveringar, parker och kulturliv. Barnen kan leka fritt på gator och torg utan oro för trafikolyckor, medan föräldrarna lugnt betraktar dem från det hemtrevliga kaféet tvärs över gatan. Som Nilsson själv uttrycker det: ”Den bilfria stad som växer fram nu är en borgerlig stad. Den är en stad för livet självt – för familjeliv, kultur, handel, restauranger, unga och gamla”.

Mindre butiker and restauranger, ofta sådana som varit en del av stadsbilden i decennier, försvinner med flanörerna. I stället växer handelsområden utanför städerna fram. Enorma barackliknande konstruktioner i smutsgrått, mellan vilka det inte existerar ett annat färdmedel än bil. En plats där spontanitet enbart uttrycks i form av ”Älskling, behöver inte vår vardagsrums-Billy ytterligare ett hyllplan – och titta, här rear de ut duschdraperier”.

Modernister ser staden som en funktionalitet, ett verktyg för produktion. Svensk borgerlighet har anammat samma synsätt i många år, trots att det egentligen inte finns någon ideologisk anledning till det. I en tid som präglas av såväl taskig tillväxt som klimatproblem finns chans att tänka om. Bilen betyder frihet. Men ibland behövs också friheten från bilen.

Margareta BarabashSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons