Daniel Braw: Tid för en regering att träda fram

Till skillnad från utrikesminister Ann Linde, som i en intervju med tysk tv inte kunde berätta vilken forskning Sveriges strategi bygger på, gav Tegnell en tydlig beskrivning av vägvalen.

Sverige hade en ”klassisk” modell för hur man hanterar pandemier, en modell som enligt Tegnell var accepterad även av kollegor i andra länder. Men under några dramatiska veckor övergav de flesta andra länder denna modell och stängde istället ner.

Inspirationen till detta agerande kom sannolikt från Kina. Det borde anses mer problematiskt än vad som har varit fallet. En auktoritär regim som av sin natur tar lätt på människors frihet är en olycklig förebild.

Även om debatten i Sverige har kretsat kring att för lite har gjorts, kunde någon tanke ägnas åt de långtgående och till synes helt godtyckliga inskränkningar andra länders invånare har fått utstå. Barn i andra länder som inte har fått någon ordentlig skolgång under stora delar av våren är nog mindre imponerade av experter som vill ”stänga ner rubbet” utan särskilt starka motiveringar.

Det finns inga verkningsfulla åtgärder som saknar negativa konsekvenser. Det finns däremot åtgärder som kan verka kraftfulla men saknar effekt. Vad den svenska gymnasiestängningen egentligen bidrog med jämfört med vad den kostade genom att svaga elever föll ifrån är en högst rimlig fråga att ställa.

Dessa konsekvenser och risker måste en folkhälsomyndighet överväga, till skillnad från forskare och opinionsbildare.

Till skillnad från regeringsföreträdare försöker Tegnell inte beskriva dödstalen som något annat än ett stort svenskt misslyckande. Möjligen hade det kunnat tilläggas att expertscenarion med 10 000 till 20 000 döda också har förts fram och lyckligtvis inte blivit verklighet. Som Tegnell också påpekade har den befarade sjukvårdskollapsen uteblivit. När coronahanteringen utvärderas bör rimligen också farhågor som aldrig inträffade finnas med i analysen.

Folkhälsomyndighetens ihärdighet med sin strategi har fått en hel del negativ uppmärksamhet. Även här måste man dock fundera över alternativen. Ett sådant har varit regeringens agerande, som har rört sig från handlingsförlamning till utbrott av spektakulära åtgärder – bland annat hastades en krislagstiftning med vidsträckta befogenheter fram för att sedan aldrig användas.

Ett annat har varit den allmänna opinionen, som har svängt från hård Tegnellkritik till Tegnellbeundran och nu till ett slags Tegnelltrötthet. Sådana skiften fram och tillbaka hade inte gått att bygga en coronahantering på.

Fokuset på Anders Tegnells person har samtidigt lett till att det har blivit oklart vem som egentligen styr landet. Den kommande coronakommissionen, som ska vara klar före valet 2022, kommer att ha en viktig uppgift i att reda ut om regeringen verkligen tog sitt ansvar och använde sina möjligheter eller om den snarare gömde sig bakom myndigheter. I Tegnells program förekom regeringen överhuvudtaget inte som en aktör.

I grunden är det klart olyckligt att en enskild tjänsteman kommer att symbolisera ett lands krishantering. I nästa kris bör det vara folkvalda som gör sommarprogrammen.