Teorin om medieskugga är bekväm verklighetsflykt
Gudrun Schymans analys av varför Feministiskt initiativ gjorde dåligt ifrån sig i årets val är enkel: ”Vi hamnade i medieskugga och för ett parti utan pengar, som vårt, är det inte lätt att nå ut då.”
Påståendet sticker ut för att det härrör från Schyman, som under sin karriär som partiledare har varit bland de mest framgångsrika i att skapa uppmärksamhet. Men teorin om medieskugga delas av fler - av alla förlorande partier, i stort sett.
Det är dock inte mycket till teori. Om det med medieskugga menas att medierna som kollektiv medvetet motarbetar vissa partier genom att inte ge dem utrymme, stämmer det helt enkelt inte. ”I ett längre perspektiv finns inte mycket stöd för tesen att nyhetsmedierna skulle vara ute efter att gynna eller missgynna enskilda politiska partier”, skriver Lars Nord, professor i Mittuniversitetet, i boken Snabbtänkt.
Stora partier uppmärksammas mer än de mindre, men får också mer negativ uppmärksamhet. Det går inte att visa några systematiska politiska preferenser.
Av denna anledning blir det också befängt när medierna påstås lyfta vissa frågor för att gynna vissa partier. Under sommaren ville somliga göra gällande att Dagens Nyheter skrev mycket om klimatet för att på så vis rädda Miljöpartiet kvar i riksdagen, en teori som om inte annat illustrerar ett överhettat åsiktsklimat.
Man kan också med medieskugga mena att medierna lyfter upp det spännande, de partier som antingen gör stora framsteg eller fallerar spektakulärt. På forskarspråk kallas det ”strukturell partiskhet”. Det innebär att nyhetsvärderingen kretsar kring vinnare och förlorare, uppgång och fall.
I årets val blev Ebba Busch Thor en sådan vinnare. Lyftet i opinionen och sedermera i valresultatet är i hög utsträckning en följd av att Busch Thor presterade väl i tv-sända debatter och utfrågningar.
Men det började med att hon själv tog plats, med fokus på partiets politik i en stor och för väljarna central fråga. Den som såg Busch Thor kan inte ha missat att det var sjukvård hon ville tala om.
Vad Feministiskt initiativ egentligen ville föra fram i årets val blev aldrig tydligt. Beskrivningen av Sverige som ”ett alltmer rasistiskt och sexistiskt och kapitalistiskt ohållbart samhälle” låter som något hämtat från ett akademiskt seminarium snarare än som en utgångspunkt för ett parti som vill vinna hundratusentals människors förtroende. I den mån det uppstod en medieskugga kring detta parti var den begriplig.
