Tankar i höstrusk

Ledare • Publicerad 17 november 2003

Inte är det en rolig tid. Den som cyklar från Kalmar centrum ut till Lindsdal på kvällarna dyker ned i köldhål efter köldhål. Värst är det vid Snurrom; då har man passerat ena riktiga råfuktiga Doggers dimbankar. Om det åtminstone kunde bli riktiga minusgrader, som tidigt på morgonen!

@bröd:Riktig förvinter, med rimfrost och rönnbär, barmark, blek sol och vita ljus i fönstren, genom vilka man ser den tidiga skymningens bleka himmel. Finns det något mer stämningsfullt?

”Det dagas ånyo, det klarnar så vitt

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus”

skriver Karlfeldt.

Fast honom får man ju inte citera, då blir man betraktad som bakåtsträvare. Det är lite tröttsamt med allt detta som på något vis avförts ur samhället, trots att det ganska väl beskriver hur människor ändå tänker.

Häromdaagen var jag på en diskussion om debattboken Och sedan, där bland andra jag och Smålandspostens Martin Tunström medverkar. Folkpartiriksdagsmannen Gunnar Andrén var lite trött. Varför skriva om sådant som rädslan för religion i samhällsdebatten? (Det var Tunströms tema.) Eller kritisera den ”sexuella befrielsen” och mena att det kom en hel massa oväntat ont efter? (Det gör Charlotta Levay i boken.) Det var ju att öda krafter på frågor som ju ändå var avgjorda. Politisk debatt skulle hålla sig till partipolitik, det var bäst!

Tja. Ska den? Den traditionen finns ju, och ofta berömmer sig borgerliga politiska partier för att tycka precis som alla människor tycker.

Men jag tror att det är attityd som inte räcker. Mycket av det som driver mig själv i politiken är i alla fall sådant som mer berör tidsanda och allmänna attityder, inte bara partipolitik hit och dit.

Ska vi kunna nå fram till ett bättre samhälle gäller det inte bara att ändra på politiken, vi måste ändra oss själva. En sak är hur vi umgås mellan generationer. Har vi tid med våra föräldrar när de blir gamla? Eller låter vi framtid, yrke och dagligt jobb äta upp all tid? Har vi tid med syskon, barn och släktingar? Och då inte bara tid till det roliga, utan även till sådant som är mer nyttigt än roligt?

Häromdagen gick filmen Ice storm på TV 4. ”Usch, den är så hemsk” anmärkte en tidningskollega. ”Alla verkar så genomkalla”. Kanske. Men i lite dystrare ögonblick undrar jag om inte filmen ändå faktiskt skildrar människor ungefär som de är. Den som hoppas på mer riskerar att vara sentimentalt orealistisk.

Och trots att vi är som vi är gäller det ju att tillsammans bygga det goda så gott det går. Hålla sams, inte ge oss på varandra. Inte svika. Just eftersom ingen är perfekt blir kravet att inte tynga i onödan desto viktigare.

”till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist

Nu vila, du vita organist

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land”

Han kunde han, Karlfeldt.

Per Dahl

Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.