Symbolpolitik med unken betoning

I höstas blev denna kontroversiella migrationspolitiska åtgärd den borgerliga regeringens huvudvärk. Tidöavtalet fastslår att svenska myndigheter ska stimulera till återvandring. Och nu tycks bollen vara i rullning på allvar.

Migrationsverket har fått i uppdrag att analysera hur man ska få fler att flytta tillbaka till hemlandet, vilket meddelades av migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) i går. ”Återvandring har varit ett styvmoderligt behandlat område i svensk politik och Migrationsverket har inte fokuserat på det”, säger hon till Dagens Nyheter.

Tja, den ”styvmoderliga” attityden är knappast en oväntad reaktion på en politik som länge ansågs höra hemma bland brölande skinnskallar.

Redan i dag ägnar sig Migrationsverket åt att bistå människor med hjälp att flytta tillbaka till sina hemländer. Det går att ansöka om resebidrag om man avsäger sig uppehållstillståndet. En familj som uppfyller alla kriterier för att få bidraget kan få uppemot 40 000 kronor.

Frågan blev politisk i Sverige under 1980- och 90-talet, med anledning av återvandringsvågorna till Chile och Bosnien-Hercegovina. Då sökte flera kommuner projektbidrag från Migrationsverket. Politisk blev den alltså av andra skäl än de SD företräder. Och återvandring i sig har inte aktivt uppmuntrats.

De senaste tio åren har 46 personer ansökt om resebidraget. Av dessa har åtta sedermera återvänt till Sverige.

När systemet nu ska ses om är det i vanlig ordning Danmark som får stå modell. Vårt broderfolk har olika typer av återvandringsstöd. Exempelvis kan en vuxen få omkring 220 000 svenska kronor i ekonomiskt stöd – och därtill upp till 50 000 kronor för bohagstransport. Det exakta antalet som nappat på erbjudandet är svårt att fastställa. DN rapporterar siffrorna 301–502 årligen, de senaste tio åren.

Åtgärderna riskerar därmed att bli rejält kostsamma, även om fler än 46 personer frivilligt väljer att hoppa på återvandringståget. Som Andreas Bergh, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet, påpekar: “Ekonomiskt sett är det en underlig prioritering att betala människor för att lämna landet, snarare än att ta bort hinder för självförsörjning”.

I detta sammanhang är det dock drivkrafterna bakom beslutet som är intressanta. SD:s repatrieringsvurm kommer inte av omsorg för Somalias olycksbarn. Då är förmodligen skatteslöseri en högst sekundär fråga. Att de borgerliga partierna ändå väljer att gå vidare är en besvikelse. Återvandring som lösning på integrationsproblemen är såväl överskattat som orealistiskt.