Sydost på den militära måltavlan

Men den hotbildsanalysen måste kompletteras. I en ny antologi med namnet Sveriges Försvarspolitik (red Zebulon Carlander och Oscar Karlflo) konstaterar den förre rektorn vid Försvarshögskolan, Karlis Neretnieks att det vid en militär konflikt skulle vara lämpligt från ryskt perspektiv att gruppera bland annat luftvärn i södra Sverige och på Gotland. Kungliga Krigsvetenskapsakademin har i en tidigare skrift också påtalat Ölands militärstrategiska läge. Resonemanget bygger på att Ryssland vid en konflikt i Baltikum måste minska Natos möjligheter att ingripa till stöd för Estland, Lettland eller Litauen. Även Östersjöns betydelse som militär transportkorridor har ökat i betydelse.

Svensk försvarsdebatt i vart fall på den borgerliga kanten, brukar utmärkas av enkla lösningar som högre anslag och Nato-medlemskap. Inget fel i sak varken på det förra eller det senare. Men redaktörerna för denna antologi har valt ut texter som fördjupar samtalet och som noga går igenom den försvarsdoktrin som gäller.

Karlis Neretnieks går själv vidare med att diskutera basen för den svenska säkerhetsstrategin, att vi efter en tids uthållighet mot en militär fiende ska få hjälp utifrån. Hur det skulle gå till har få diskuterat i offentligheten. Det kräver att utländska förband kan skyddas och det förutsätter hamnar för urlastning. Men det kräver också att andra länder anser det mödan värt att hjälpa en icke-Natomedlem, när Natos egna militära mål – att försvara medlemmarna – kan nås på andra sätt. I vilket fall, kräver konstateras det, strategin en egen stark förmåga.

Det är kusligt aktuella ord. Coronakrisen vittnar om hur samarbetsinstitutioner faller när nationalstaterna agerat efter sina egna intressen.

Det gör inte Nato inaktuellt för svenskt del. Men det understryker att den egna militära styrkan är en förutsättning för att kunna samverka med andra.

Mycket intressant är också beskrivningen av hur de olika nordiska militära samarbetena utvecklats. Sara Norrevik, doktorand i statsvetenskap, understryker hur gemensamma projekt har vuxit fram underifrån genom direktkontakt mellan ländernas försvarsmakter för att sedan formaliseras. Att formalisera samarbetet inom exempelvis det nordiska samarbetet Nodrefco skulle därmed kunna riskera att begränsa det.

Det är sant. Men det är ett av många säkerhetspolitiska dilemman i Sverige i dag. Samarbetena på marken med Natoländer och Nato växer underifrån på basis av informell politisk uppmuntran.Distansen mellan den politiska beskrivningen av landet som alliansfritt och den faktiska verklighetens gemensamma militära uppdrag blir därmed allt längre. Till slut blir det ett demokratiskt problem.

Det finns en vilja att både förklara och problematisera i boken som är ovanlig i försvarspolitisk debatt. Carlander och Karlflo har också lyckats att samla några av landets främsta försvarspolitiska experter som Annika Nordgren Christensen, Bo Hugemark, Minou Sadeghpour, Peter Mild, Michael Claesson, samt Peter Elmlund och Mikael Frisell. Att Carl Bildt skrivit förordet ger en inledande signal om kvaliteten på skriften.

Det polemiska tonläget är tyst som efter taptot på kaserngården. De tidigare neddragningar av försvaret som i dag kritiseras hårt sätts i ett internationellt sammanhang i ett kapitel. Viljan att diskutera försvarsanslag utifrån dess andel av BNP komplexiseras utifrån att det säger litet om försvarets faktiska effekt, av en annan författare.

Samtidigt saknas inte kontroversiella resonemang eller ambitionen att föra in även obekväma fakta i den offentliga samtalet.

Johan Wiktorin skriver i ett historiskt präglat kapitel om underrättelsetjänstens verksamhet hur en svensk paradgren som signalspaning utifrån förändrade tekniska förutsättningar tvingas bli mer offensiv via exempelvis u-båtar eller drönare på Östersjön. Det är fakta om allvaret långt från den debatt om underrättelsetjänst i Sverige som vanligen handlar om i sig viktiga integritetsaspekter på signalspaningen.

Ja, svensk försvarsdebatt skulle må väsentligen bättre om den faktainriktade realism som präglar denna bok färgade den försvarspolitiska debatten istället för de taktiska avståndstagandena från Nato och det parlamentariska maktspel som verkar vara debattens centrum.