Svik inte barnen som lider av psykisk ohälsa
Det är ett tragiskt faktum att det finns en koppling mellan adhd i barndomen och våldsbrott längre fram i livet, något som uppmärksammats av Kriminalvården. Och enligt en ny studie från Göteborgs universitet har 97 procent av alla unga män som dömts till fängelse för våldsbrott någon diagnos.
Även om man bara ser till förekomsten av adhd – 40 procent bland de våldsdömda – rör det sig om en överrepresentation jämfört med samhället i stort. Bland pojkar i åldern mellan 10 och 17 har cirka nio procent en ahdh-diagnos.
Moderaterna i Stockholm fick möta mycket motstånd när man, kort innan valrörelsen drog igång på allvar, gick ut med ett förslag om att erbjuda frivillig adhd-testning av barn i utsatta områden. Och visst blev paketeringen fel. Det förstärkte bilden av partiet som mer repressivt, och hade en stigmatiserande prägel i och med att det så specifikt riktade sig till barn i utsatta områden.
Att de rödgröna tog tillfället i akt att starkt kritisera Moderaterna – Magdalena Andersson (S) tyckte att Moderaterna befann sig på ”ett sluttande plan” – var väl inte i sig så förvånande, om det inte vore för att såväl Socialdemokraterna i Göteborg och Miljöpartiet inte låg så långt efter med förslag där syftet var att begränsa barnafödandet bland familjer i utsatta områden.
Statliga åtgärder ovanifrån som riktar sig mot barn kan lätt slå fel och öka minoriteters känsla av främlingskap – i synnerhet när det gäller minoriteter som redan kan bära på en misstänksamhet gentemot statliga myndigheter, och för vilka barnen och familjelivet har en närmast helig status.
”Enligt Socialstyrelsen får barn till utlandsfödda betydligt färre adhd-diagnoser jämfört med barn vars föräldrar är födda i Sverige.”
Men det kan inte förnekas att Moderaterna var något på spåren vad gäller vikten av ge barn den hjälp dem behöver. För att få ordning på brottsligheten, som det hette i valrörelsen, räcker det inte bara med straffskärpningar. Även om kännbara straff för grov brottslighet är en viktig komponent i arbetet. Det behövs också fler och bättre förebyggande åtgärder, bortom det ömsom rosade ömsom risade talet om ”fler fritidsgårdar”.
En del i ett paket av förebyggande åtgärder utifrån ett intresse för kriminalitetens orsaker borde också vara att ta vara på den kunskap som finns om riskfaktorer för att tidigt kunna erbjuda det stöd från samhället som finns tillhands.
Om det i medelklassen och bland välbärgade familjer är vanligt att föräldrar månar om att tidigt identifiera eventuella diagnoser för att ge sina barn en så bra uppväxt och skolgång som möjligt, är det inte givet att det bland svaga grupper i samhället finns samma driv. Enligt Socialstyrelsen får barn till utlandsfödda betydligt färre adhd-diagnoser jämfört med barn vars föräldrar är födda i Sverige. Något som bland annat har förklarats med att föräldrar avstår från adhdh-utredningar på grund av en skam förknippad med diagnoser.
Som Ing-Marie Wieselgren uppmärksammade tidigare i år, innan hon mördades i Almedalen, behöver tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin öka. Köerna har vuxit trots att kapaciteten har ökat. Och när ingen har ett helhetsansvar är risken att barn bollas mellan skola och psykiatri, eller faller mellan stolarna.
Sveket mot barnen i utsatta områden som går miste om den hjälp de behöver, och skulle kunna få, förstärker utanförskapet och ökar risken att hamna i kriminalitet. Att råda bot på detta vore en viktig åtgärd både för integrationen och mot brottsligheten, och borde vara en prioritet.
