Sverige är ingen nickedocka åt Turkiet

I dag lördag har den danske ökände högerextremisten Rasmus Paludan fått tillstånd för en allmän sammankomst utanför Turkiets ambassad i Stockholm där han ska tända eld på en koran. Stockholmspolisen som är mycket hårt ansträngd av det pågående gangsterkriget i staden tvingas därmed lägga stora resurser på att upprätthålla demonstrations- och mötesfriheten i synnerhet som en motdemonstration fått tillstånd i centrala delar av staden.

En kurdisk grupp hängde förra veckan i huvudstaden upp en docka föreställande Turkiets president Erdogan som för tankarna till avrättningen av den italienska diktatorn Mussolini.

Om ändamålet är att protestera mot Turkiet framstår strategin som något av ett självmål. President Erdogan lär kunna utnyttja det osmakliga tilltaget i den pågående valrörelsen. Urholkningen av demokratin, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna i Turkiet lär varken bromsas eller vändas. Däremot så får de svenska Nato-förhandlarna ytterligare stenar på bördan. Vilket extremisten Paludan vet. Vilket de kurdiska separatisterna också är medvetna om.

Och SD-ledaren Jimmie Åkesson visar inte på någon diplomatisk talang när han opportunistiskt kallar Erdogan för en islamistisk diktator. Ja; Erdogans parti präglas av politisk islam. Ja, hans regering försvagar demokratin. Åkessons ord om islamisk och diktator för dock tankarna till det politiska ledarskapet i Iran. Det är något annat. Även Åkesson vet vad han gör när han bedriver inrikes-utrikespolitik.

Flera statsråd har fått kritik för att de anses falla ner på knä för Ankara. Att statsminister Kristersson på Folk och försvars rikskonferens klart och tydligt deklarerade att Turkiets krav på utlämningar inte kan efterkommas eftersom de strider mot svensk grundlag verkar dock ha glömts bort. På regeringens hemsida ligger också ett sammanfattande dokument om det dystra läget för demokratin och rättsstaten i Turkiet öppet till allmän beskådan och gissningsvis turkisk ilska.

Det är emellertid inte motsägelsefullt att båda fördöma manifestationer och försvara dem på en och samma gång. Det är snarare själva basen för vår yttrandefrihetstradition.

Rasmus Paludans Koranbränning kan fördömas. För muslimen har Koranen en ställning som är vidare än den kristnes syn på Bibeln. Koranen är lika med Guds uppenbarelse. Bränningen närmar sig också villkoret för förargelseväckande beteende.

Även dockhängningen kan fördömas. Yttrandefrihetens värde ligger dock i att också den mest långtgående kritiken mot politiska program eller till och med samhällets grundvalar är tillåten.

Statsminister Ulf Kristersson träffade måhända inte riktigt rätt med orden när han uttryckte avsky från manifestationen med den lynchade dockan. Men också en statsminister kan kritiskt kommentera budskapet från en laglig manifestation.

Värt att notera är att Natos bärande stater sannerligen inte kryper för Turkiet. Frankrike markerar alltid sitt stöd för en annan Nato-medlem, Grekland, i ländernas geografiska konflikt där Ankara inte tonat ned sin aggressiva retorik.

Tyska kristdemokrater såg tidigt att Turkiets EU-planer var orealistiska med tanke på landets utveckling. Vita huset oroas över att en utfrysning av Turkiet ska trycka landet mot Moskva.

Men alla vet vilken betydelse landet har i Nato. Luftrummet och baserna är av avgörande betydelse också vid en konflikt i regionen. Att Turkiet har en stor armé hör till bilden. Realpolitik och inget annat kännetecknar inte bara Stockholms relation med Ankara utan också Paris, Berlins och Washingtons.