Sverige är både mer och mindre polariserat
En titt på SOM-institutets årliga stora redovisning ger en annorlunda bild av den svenska opinionen än vad som vanligen sprids.
När många talar om polarisering visar undersökningarna tvärtom om att förtroendet för centrala samhällsinstitutioner ökar. Så brukar opinionen utvecklas under valår. Men nu är värdena etablerade på en högre nivå.
Ta polisen som exempel. Länge präglades synen på svensk polis av en tämligen unik vänster-högerkonflikt.
I den kritiska berättelse om svensk polis som delar av vänstern formade användes Ådalendramat och konspirationsteorierna kring Palmemordet för att skapa en motsättning mellan folk och polis som anklagades för att vara maktens myndighet. Den blev aldrig stark i folkdjupet och har nu bara stöd hos en krympande skara professionella debattörer. Polisen är nu den institution som åtnjuter högst förtroende tillsammans med sjukvården. Kanske en process som ska förstås mot bakgrund av hot från terrorism och gängkriminalitet. Och att få i dag talar om symboliska andra lösningar på tung kriminalitet. Årtionden av polarisering är på väg att försvinna till polishistorien.
Det finns en annan dimension som åskådliggörs. Sverige har en rödgrön regering, med ett stöd från två partier som åter kallas för ”mitten”. Samtidigt betraktar sig allt färre väljare sig som mitten och andelen som ser sig som vänster, 34 procent, är väsentligt färre än de som identifierar sig som höger 40 procent. Denna paradox mellan högermitten-identitet i väljarkåren och vänstermitten-regering utgör i sig något av en polariseringsfaktor.
