Svenska kyrkan ska styras av troende
Inför höstens kyrkoval ställdes frågan var lojaliteterna ytterst låg hos de ledamöter som kandiderade för något av de tre sekulära politiska partier - Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna - som ställde upp. Med stöd av sina stora organisationer lyckades Socialdemokraterna och Centern mobilisera väljare i en valrörelse som till stor del kom att handla om Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna som i Karlstads stift flyttade ned präster från valbar plats i valet till kyrkomötet har nu till kyrkostyrelsen - kyrkans regering - nominerat som en av sina ledamöter den tidigare ministern Margareta Winberg.
”Även om jag inte är troende tycker jag att de värderingar som kyrkan står för är bra”, deklarerade hon inför det förra kyrkovalet. Då såg hon sig som en representant i kyrkan för de som inte var troende. Det gick inte riktigt ihop med kyrkans hållning - i kyrkoordningen - att den förutsätter att alla företrädare delar dess tro och liv.
Nu modifierar Winberg sin hållning med att hon inte är ”aktivt troende” och att det viktigaste är att ”följa det kristna kärleksbudskapet”.
Svenska kyrkan är ingen så kallad bekännarkyrka där exempelvis medlemmen genom vuxendop inträder i församlingen efter en personlig frälsning. Trosbekännelsen är kyrkans och inte den enskildes. I en bred folkkyrka finns olika trosuppfattningar och det är knappast något historiskt undantag - snarare regel - att en person som Winberg har lokala förtroendeuppdrag i kyrkofullmäktige eller råd.
Det nya är istället att en person med en tämligen ljum hållning till kyrkans tro och liv och med ett eget fokus riktat på kyrkan som samhällsinstitution får ett av de allra högsta förtroendeuppdragen, därtill helt utan erfarenhet från det direktvalda kyrkomötet. I vilken annan organisation skulle motsvarande kunna ske?
I det socialdemokratiska partiets kyrkosyn utformad av Arvikaprästen Harald Hallen passade högkyrkliga och gammelkyrkliga men också frikyrkliga dåligt in. Nu skrivs ett nytt kapitel.
Makten över kyrkan flyttas inte bara från ämbetsbärare till lekfolk - där det i en luthersk kyrka ska finnas en balans - utan från aktiva församlingsmedlemmar till ”icke-aktivt troende”.
Det indikerar ett nytt förhållningssätt från det största partiet i kyrkomötet i synen på vem som ska leda trosgemenskapen och det åskådliggör själva problemet med att sekulära politiska partier kandiderar i kyrkovalet.
