Svensk självgodhet skadar nordisk anda
Fyra av tio av våra grannar i de nordiska länderna har fått en försämrad bild av Sverige det senaste året. Detta enligt Svenska Institutets (SI) senaste rapport. I skottlinjen för kritiken ligger den svenska coronastrategin, följt av migrationen och brottsligheten. De tre nämns inte sällan i kombination.
Resultatet är en bild av svenska företrädare som inte kan krishantera, men ändå alltid tror sig veta bäst och vägrar erkänna misstag. I detta sätter våra grannar fingret på något centralt i Sveriges politiska misslyckanden.
Man kan förstås spekulera i hur välvilligt våra grannar svarar på enkäter om Storebror Sverige. Men den svenska attityd som beskrivs är inte ny och går att härleda till en historisk krampaktig strävan efter konformitet, som allt som oftast slår fel både inrikes och utrikes.
”Jag kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.” sa Göran Persson (S) i en riksdagsdebatt 1994. En engångshändelse, kanhända? Det räcker dessvärre med att gå några veckor tillbaka till uppståndelsen kring den Facebook-grupp som kritiserade den svenska coronastrategin utomlands för att se en dominant kultur av konformitet, som inte bara tvingas inrikes utan också gentemot utlandet.
Vad har konformitetstanken då att göra med att våra nordiska grannar anser svenska företrädare självgoda?
En nationell konformitet innebär att ett specifikt narrativ behöver sättas som alla sedan plikttroget ska följa. I det satta narrativets natur ligger att det, eftersom det ska vara det enda, också är det rätta – därför kan det också förväntas att alla anammar det. I hävdandet att man innehar det enda rätta narrativet ligger också självgodheten öppen att beskåda, och för våra grannar att förargas över.
”För att spetsa till det kunde man säga att framtidslandet Sverige inte längre är en utopi vi hatar att älska, utan en dystopi vi älskar att hata.” sammanfattar Johan Strang, professor i Nordenstudier vid Helsingfors universitet, i den inledande kommentaren till SI:s rapport. Formuleringen är oangenäm att läsa. Men Sverige har de facto problem med integration och kriminalitet, som också i någon mån kan härledas till de svenska attityderna av självgodhet och konformitet.
”Till råga på detta visar även undersökningen att en vanlig uppfattning är att Sverige är naivt.”
Dessa blir närbesläktade med samhällsproblem när de innebär en motvillighet till att lämna det satta narrativet eller en oförmåga att erkänna misstag. Att kunna göra så är särskilt viktigt för förtroendevalda politiker, vilket gör det till ett brännande legitimitetsproblem. Både i fallet med flyktingkrisen 2015 och coronakrisen har den S-ledda regeringen haft en tydlig taktik, för att plötsligt ändra sig utan att erkänna något misstag.
Till råga på detta visar även undersökningen att en vanlig uppfattning är att Sverige är naivt. Om en naivitet från början får sätta narrativet torde det oftast leda till att åtgärderna sprungna därur blir tokiga. Det märks i synnerhet i kris när saker ställs på sin spets, och är särskilt skadligt när det råder en tvingande konformitet.
Våra nordiska grannar målar med sitt utifrånperspektiv ett helhetsporträtt av Sverige som inte är särskilt angenämt kanske just för att det är träffande. Svenska naiva, självgoda och tvingande narrativ påkallar sannerligen ödmjukhet hos svenska företrädare. Inte bara för relationerna utomlands, men även för friden på hemmaplan.
