Svensk politik och offentlighet har blivit en kotteriernas valplats

Häromdagen kom ett erbjudande till ledarredaktionen. Barometern-OT skulle kunna få prenumerera på en exklusiv tidskrift, som riktade sig till dem som "bara hade tid med kvalitet". Genom den skulle man tidigare än andra kunna få reda på vad som egentligen hände inom ekonomi, politik och medier.

Tonvikten var på "egentligen" - det framgick tydligt. Redaktionen bestod av dem som har tillträde till de slutna rummens beslutsmiljöer.

Häromdagen kom också ett kort TT-telegram som meddelade att en vänsterpartistisk riksdagsledamot utnämnts till ambassadör vid utrikesdepartementet, i väntan på att senare detta år också få arbetsuppgifter.

Nu senast möter vi en direktör för Storstockholms Lokaltrafik, som förutom att tumla runt med styrelsen i största allmänhet också i misshugg råkat resa till Island med sin hustru. Tyvärr hade han arbetat i tjänsten en längre tid, så han fick bara ett halvårs fallskärm, inte två års, som Joachim Berner.

Ledarredaktionen var för några dagar sedan i ett helt annat sammanhang i telefonsamtal med en ganska känd kolumnist (ej i denna tidnings spalter). "Ja", anmärkte kolumnisten i förbigående och ganska självmedvetet, "svensk politik görs ju av eliterna".

Hur det går när dessa eliter släpps lösa, har vi nu sett i fallet Sveriges Radio. För de mer eller mindre övergripande samhällseliterna som bland annat den politiska processen ska generera är i dag i starkt förslummat tillstånd.

Och inte nog med att de blivit mer och mer slutna, det görs många gånger en ära av just slutenheten. Hur ofta hör vi inte orden "nätverk" och "social kompetens"? Vår framgång avgörs av "vår sociala kompetens i de resursstarka nätverken". Ja, det är ju inget nytt med detta. En vanlig uppslagsbok ger oss snabbt synonymerna "kotterier", "kamarillavälde", "skråtänkande" och "svågerpolitik". Möjligen brister ordboksredaktören då i social kompetens genom att låtsas om att så fula ord ens finns. Den socialdemokratiske publicisten Anders Isaksson har flera gånger jämfört dagens socialdemokratiska maktelit med forna tiders adelssläkter. Härkomst, giftermål och umgänge blir meriter i karriären. Men tyvärr är kotteriväsendet inte begränsat till bara socialdemokratin.

Vårt lands i sanning fåtaliga framgångsperioder har sammanfallit ganska väl med de tider då nationens eliter varit öppna för alla begåvningar, och då blodbad, reduktion eller teknikens landvinningar försvagat de länge etablerade nätverken. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skapade demokratisering, industrialisering och nydanandet av ämbetsmannastaten en sådan öppenhet, där saklig kompetens och förmåga var viktigare än slutna nätverk.

I dag ser vi de sista efterdyningarna av denna samhällsfas ebba ut. I dag blir ambassadörsposter och generaldirektörsbefattningar åter nådevedermälen ungefär som prostutnämningar på Gustaf III:s tid.

På den tiden kunde åtminstone ett elegant skrivet versepos vara en fjäder in hatten. Vore det inte något att återinföra, för allmän förnöjelses skull, i väntan på att slutenhetens nätverk ånyo bryts upp?