Svensk islam måste ta ett större ansvar
Fängelsesjälavården kan inte bara ses som en rättighet utifrån religionsfriheten och särskilda konventioner utan måste också betraktas utifrån en samhällelig nytta. Självreflektion och samtal under tystnadsplikt kan bidra till förändringar och till att brottets bana avslutas.
I diskussionen om brott och straff har också alltför lite uppmärksamhet riktats mot livet innanför murarna. Straff måste fyllas med innehåll om det ska vara något annat än förvaring. Där har den andligt inriktade verksamheten en betydelsefull roll att spela.
Därför är det ett problem att den muslimska själavården inte anpassats efter det faktum att allt fler fångar har en annan religiös bakgrund än det traditionella majoritetssamhällets.
Men vem äger problemet? P3 Nyheter tog upp frågan och hänvisade bland annat att tjänster inte är tillräckligt ”lönsamma”. Ensamma imamer får färdas mellan olika anstalter och får inte tillräckligt betalat för den spilltid som tillbringas i bilen på de skånska vägarna. Från den utgångspunkten ska bristen på imamer i fängelserna alltså förstås.
Perspektivet bör istället vara det motsatta. Kriminalvården betalar medel till Sveriges kristna råd som bland annat fördelas till imamer från olika muslimska församlingar liksom till olika frikyrkor. Landets största samfund, Svenska kyrkan, får dock inga statliga medel alls utan väljer att med den egna kassan finansiera sin omfattande verksamhet vid fängelser och häkten.
”En växande svensk islam måste sägas ha goda förutsättningar att av egen ekonomisk kraft stå för andliga verksamhet vid anstalterna.”
En växande svensk islam måste sägas ha goda förutsättningar att av egen ekonomisk kraft stå för andliga verksamhet vid anstalterna.
Det ligger i myndigheters och kommuners intresse att bejaka kraften i det civila samhället vilket också inbegriper trossamfunden. Det gäller också inom försvaret, kriminalvården och inom hälso- och sjukvården. Ett visst stöd kan också vara motiverat. Religiösa samfund kan inte särbehandlas negativt.
Att Kriminalvården via Sveriges kristna råd svarar för imamernas kostnader och betalar löner vittnar också om en långtgående vilja från majoritetssamhället att inkludera och stötta etniska och religiösa minoriteter.
Men bristen på imamer i fängelsesjälavården är faktiskt ytterst inte Kriminalvårdens ansvar - utan svenska islamiska organisationers.
Muslimska organisationer har föga anledning att kritisera myndigheter och stat. Tvärtom har de att reflektera över varför de inte lyckats att bygga upp en egen robust organisation. Möjligheten finns, precis som, för alla andra trossamfund, att via Skatteverket ta in en uppbördsavgift, likt kyrkoavgiften, från medlemmar. Denna majoritetssamhällets utsträckta hand har med något undantag inte tagits emot. Därav detta eviga bekymmer att finansiera moskéer eller svenska utbildningar för imamer, därav detta beroende av utländsk finansiering.
Imamproblematiken vid fängelserna speglar således ett mycket större problem. Och det får konsekvenser - också när det gäller dömdas möjligheter till personlig utveckling vilket ligger i allas intresse.
